torsdag 5 april 2018

Engla Juncosa Höglund - I år skulle hon ha fyllt 20


Idag är det exakt tio år sedan Engla skulle cykla hem efter en fotbollsträning i Stjärnsund.
Men hon kom aldrig hem.
På bilden ovanför ser du, till höger, den fotbollsplan som Engla hade spelat fotboll på. Sen kan du följa den väg hon cyklade hem. Någonstans efter den vägen får Anders Eklund syn på Engla.
Historien kan ni säkert redan.
Det här är min upplevelse.


Dagen då Engla mördas är jag hemma och är ledig. Min kollega Stina jobbar. Hon åker ut till Stjärnsund och rapporterar om vad som först bara var en försvunnen 10-årig flicka.



Dagen efter är jag i tjänst.
Och här börjar mitt svåraste jobb, som jag någonsin har gjort.
Samtidigt som jag fotograferar och jobbar, letar jag också febrilt efter Engla.
Det blir nästan personligt.
Vart är hon?


Dagarna gick och Stjärnsund fylldes med fler och fler journalister och frivilliga hjälpande människor. TV, radio och tidningar tävlade alla om att berätta om något nytt för varje dag.
Vi fotografer försökte hitta nya bildvinklar på polishelikoptrar och skallgångskedjor.

Polisens hundenheter sökte genom olika områden. Polisen syntes överallt. I bilar, i helikoptrar och i skogen.


Det vi inte visste då, var att det redan var för sent.
Hon var redan död.
Anders Eklund hade redan dödat henne och försökt bränna upp kroppen.
Hon låg död på en enslig skogsväg. Långt från det område vi letade på.


Englas mamma Carina Höglund.

Sen kommer då dagen jag aldrig kommer att glömma. 
Jag är på redaktionen i Falun när min kollega Linda kommer springande, gråtande.
Hon är död.
Engla är död. De har hittat henne.
Han har erkänt.

Jag åker direkt till Stjärnsund för att om möjligt kunna jobba, exakt vad jag skulle göra visste jag inte. Men på nått sätt behövde vi bilder från fyndplatsen. Där Engla hittades.
Men polisen hade lagt ut en rejäl rökridå för oss inom media.
Alla hade nämligen fått någons slags tips om vart det skulle vara.
Alla var där.
Cirkulerade.
Letade.
Men det var förgäves. Det var flera mil fel. Polisen var väldigt smarta, nu fick de jobba ifred.





Dagen efter fick jag order av min dåvarande chef om att bege mig till flygplatsen, för där stod ett plan och väntade på mig.
Vi flög över Stjärnsund och stora ytor runt omkring.
Men någon fyndplats kunde vi inte hitta.
Det gjorde dock fotograf Jocke som jobbade för Expressen. De hade på nått underligt sätt fått reda på vart det var.
Det jag fick på bild var polisen som nu punktmarkerade intressanta områden.


Många mil från Stjärnsund finns en grusväg som leder till en torvtäkt.
Längst bort på den lilla vägen ser du ett mörkt område.
Där hittades Englas kropp.
Svårt bränd.
Jag valde att inte gå fram och ta en bild.
Jag stannade vid ljusen och blommorna.
Fotograf Casper gick fram och tog bilden.
Den bilden vann pris i Årets bild.


Begravning.


Tiden gick och vid pingst var det dags för begravningen. Jag kan inte med ord beskriva hur konstigt det var. Den skulle nämligen direktsändas på tv.
Och på storbildsskärm utanför kyrkan.
Jag vet inte varför, men det kändes så konstigt.
Som en konsert av nått slag.



Den yngsta deltagaren har tagit trehjulingen till kyrkan. Kanske den starkaste bilden jag har från hela den här tragedin.



Begravningen är över och de flesta har åkt därifrån.
Kyrktrappen sopas.
Då ser jag genom dörren, hur kistan står där i kyrkan.
Så vacker.

Det tog nästan två år för mig att smälta det jag upplevde. För ungefär två år senare så släppte alla spärrar och jag grät som ett barn. Jag och en vän tittade på mitt ljudbildspel som hade publicerat. Då kom det över mig, som ett oväder.

Jag har så mycket mer att berätta om hela den här historien. Men det skulle bli för mycket att skriva om här. Det kanske får bli i en annan form.

Det som är säkert är att jag aldrig kommer att glömma de här dagarna i April. 2008.

Här kan du se ljudbildspelet som jag gjorde då.

fredag 29 december 2017

Årets bilder 2017 från oss på DT

Trots att vi inte har fotografer kvar "typ" så har vi fått ihop ett gäng fina bilder från året som gått. Klicka dig igenom och upplev vårat år 2017.
Gör det gärna med helskärm, blir lite bättre upplevelse då.

Live-published photos and videos via Shootitlive

fredag 22 december 2017

Uppgivenhetssyndrom - eller apatiska barn som det hette förr





Jag och kollega Helena Wrete har träffat en familj från Kosovo som bor i den lilla byn Horndal i Dalarna. Deras två döttrar, Xheneta och Ibadete, 15 och 16 år ligger medvetslösa i sina sängar. Xheneta har legat lealös i tre år, och hennes syster Ibadete i ett år.
Förut kunde man läsa mycket om apatiska barn, sen ebbade det ut.
Det blev kanske för "vanligt"
Men problemet försvann inte bara för att vi inom media inte skrev om det längre.
Det är i allra högsta grad fortfarande ett problem.
Nu finns det en diagnos för de som lider av detta.
Uppgivenhetssyndrom.
Läs reportaget som jag och kollega Helena Wrete har gjort.
Det gör du HÄR!






 Så här blev det i tidningen. Elena Larsson redigerar och det blir så bra. Verkligen bra!







onsdag 6 december 2017

När det är dags för våra kära familjemedlemmar att somna in en sista gång



Jag har jobbat med en reportageserie om våra fyrbenta livskamrater och när det är dags för dem att somna in. För alltid.
Ett jobb som startade med att jag och min familj var tvungna att ta det svåra beslutet.
Att låta våran lilla Ollie få somna in.
Det är bland det värsta jag har gjort i hela mitt liv.
Jag lovar.
Det dök upp en massa frågor och och saker som skulle tänkas på. Mitt i all smärta.
Därför tog jag tag i det och gjorde en serie reportage som nu är publicerade.
Del ett har du här nedanför. Den tar upp veterinärens syn på avlivning av husdjur, samt hur det går till.
Längst ner kommer jag att länka till alla delar som är publicerade.
Förstasidan med del-1

Uppslag ett.
Det som skiljer de här reportagen från andra som jag har gjort, är att text gick före bild. Det var svårt att få ihop det på det sätt jag verkligen ville. Att få någon djurägare att låta mig närvara vid deras avlivning. Det sprack i sista sekund med en. Men så kan det vara.


I del-2 i min reportageserie får man träffa Tony som berättar hur det var att låta sin hund Putte få somna in i hemmet. Ett sätt som blir allt vanligare.
Förstasidan med Puttes husse Tony.


I del-3 i reportageserien har jag gjort ett reportage om Krema smådjurskremering. Där får du se hur det går till när våra husdjur kremeras. Samt en krönika av mig, om min upplevelse av att avliva våran lilla Ollie.
Uppslag med kremering.

Minneslund och min krönika.

Här kommer några bilder från Kremeringen. Den del av serien som var mest bildmässig.

Hunden ligger i en liksäck och är klar att läggas in i ugnen.

I ugnen är det ungefär 850 grader varmt.


Per Lindqvist kontrollerar hur förbränningen fortlöper.

Kremeringen av den lilla hunden är klar och resterna ska skrapas ur ugnen.

Kremeringen av den lilla hunden är klar och resterna ska skrapas ur ugnen.

Efter att stoftet har malts i en kvarn hälls askan slutligen i en urna.
 Här kan du se min film från kremeringen.





Och här nedanför kan du se en film om hur jag gjorde när jag filmade och fotograferade samtidigt. För så går det ofta till när jag jobbar. Text, bild och film. Allt ska göras samtidigt. Det här är ett sätt att jobba. Det finns flera så klart.



Här kan du se en mycket känsloladdad bild för mig. Det är min fru som tar ett sista farväl av våran älskade hund Ollie. Här har hans hjärta precis stannat och det sista andetaget är taget.
Här tar en livskamrats liv slut.
Precis här.

Här är del-1 i min reportageserie. Klicka dig gärna in och upplev.

Faluns lucia

Vi missade kröningen av årets lucia i Falun. Så jag fick "rädda" det hela. Här har du en bild på henne i alla fall. Elicia Jönsson heter hon.
Elicia Jönsson.

torsdag 23 november 2017

Youtubekanalen - Följ mig

Följ mig och min Youtubekanal. Där kommer jag att fortsätta ladda upp mina små filmer.
Gört nu vettja.
Här nedanför hittar du en film jag gjorde nyligen till ett litet reportage om Isak Öhström och den nya vildvattenparken som byggs i Falun.

måndag 20 november 2017

Dalkurd - Eller vart de nu hamnar

Dalkurd är rätt heta nu. Både på plan och i tabloiderna.
Så hette det kanske förr. Så jag säger att de är heta i pressen nu då.
Jag åkte till Grimsta IP och fotograferade Dalkurd när de mötte Brommapojkarna tidigare i höstas. Där skulle allt avgöras och avancemang till Allsvenskan skulle säkras.
Så bidde det inte, men det fixade sig nån match senare.
Som jag inte fotograferade.
Men men. Här är några bilder i alla fall.
Från Grimsta.

Bengaler för avspark. Som sig bör.
Många kurder. Även om jag hade räknat med betydligt fler.
Den här bollen tog i ribban. Hade den gått in hade Dalkurd gått upp i Allsvenskan där och då.

Efter matchen tog Peshraw Azizi med sig son ut på planen.


Heradi Rashidi tackar supportrarna.

Rawez Lawan var ledsen och grät med supportrarna efter matchen.


onsdag 15 november 2017

Falu vildvattenpark - Och en svinhal repbro

Isak Öhrström på väg ner till vattnet.
Just nu byggs det för fullt på en vildvattenpark här i Falun. Sjukt coolt om du frågar mig.
I Falun har vi en alldeles egen OS-stjärna. Isak Öhrström heter han, och han är en av de allra trevligaste idrottare jag har träffat i min karriär.
Nu är det några veckor sedan, men här kommer några bilder från när Isak var hemma i Falun och tränade lite.
Vi träffades som vanligt ute i forsen vid Hosjöholmen.
Ett ställe jag har varit vid många gånger.
Så den här gången ville jag testa nya vinklar.
Annars står man som vanligt på samma strandkant och plåtar. Jag frågade om det går att ta sig ut på en holme lite längre uppströms. Det visade sig att det gick alldeles utmärkt.
Om man inte är rädd för lite balansövningar på en något slak repbro. Eller vad det nu heter.
Tidigt på morgonen som det alltid är när Isak ska träna, så var repet man går på väldigt isigt.
För det brukar också av någon anledning vara minusgrader när vi träffar Isak.
Jag tog mig över och insåg att det inte var någon större hit med den fotopositionen.
Så det var bara att ta sig tillbaka.
Så kan det vara.

Så här såg det ut när jag tog mig tillbaka. Filmat av kollega Markus Bäckström.



Min vy från repbron.

Och här kommer några bilder på Isak Öhrström.

Isak på väg ner till vattnet vid Hosjöholmen.

En bild från den "Nya" fotopositionen. Kanske den funkar en annan gång.

Dimman ligger tät när Isak ger sig iväg ut på vattnet.

En ny vinkel. Jag hänger ut från en liten bro som går över vattendraget där Isak tränar.

Isak Öhrström ovanifrån.

Här har du Isak vid bygget av den nya vildvattenparken. Som du ser ställer han upp på bildidéer och är väldigt lätt att ha att göra med. Det borde andra idrottare testa.

måndag 13 november 2017

Simning och Legorobotar

Helgjobb. Legorobotar och simning. Bilderna fanns överallt. Men jag känner att jag misslyckades i helgen. Förutom några små guldkorn. Texterna blev inget vidare heller för den delen.
Men nu är det som det är. Jag får ta nya tag.
Här är lite av helgens skörd.

Josef Dagnell håller på att gå sönder när deras Legorobot tar sig fram på banan.

Många av mina simbilder är fotograferade från 5-meterstornet.

Simning i Falun.



Bilden tagen med 1/30 sek med bländare 2.8 från 5-meterstornet.

Glada föräldrar hejjar fram sina barn.