lördag 22 januari 2011

Tävlingsbilder

Det här reportaget är ett de två jag tävlar med i Årets bild i år. Jag har bloggat om det förut, och det hittar du här. På samma sida hittar du nästa reportage som jag tävlar med. Det om döden. Klicka på -->HÄR<-- för att se på bildspelet om Uv-rugbyn.
Och -->HÄR<-- klickar du för att se bildspelet om döden.

En singelbild på Lars Frölander som jag tror att jag skickade in. Lite osäker faktiskt. I porträttklassen.
Den här bilden på gymnastiktjejerna skickade jag in i Sport featureklassen.
Bilden på ...nu har jag glömt mamnet... skickade jag in i klassen Svenskt vardagsliv.
Bilden på Perti med sin megafon skickade jag också in i klassen Svenskt vardagsliv.
Björn Eriksson skickades in i porträttklassen.
Velodromcyklingen skickade jag in i klassen Sport action.

Bilden på Moder Joslin åkte in i porträttklassen.

Och sen så bara måste jag passa på att visa vilken uppskattning det blev på redaktionen. Känns så sjukt kul att jag som fotograf får hamna i ljuset lite. Samtidigt som jag småskäms lite. Såå stort hade det inte behövt vara. Eller?

Nu ser jag fram emot prisfesten den 18e Mars, och de reportage jag tänker driva igång i år.

/Dafgård

torsdag 20 januari 2011

Nominerade till Årets bild


Och jag är med på listan. Jag är glad och smått upprymd.

/Dafgård

Grammisgalan

Grammisgalan. Blixt rakt på, trist bakgrund, övercoola galafotografer, uppklädda artister, stress, obefintligt nätverk och ett tvärt slut på hela galan. Ja vad är väl en bal på slottet?
Både trist och kul på samma gång. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli förtjust i blixtfotografering. Sjukt fult och tråkiga bilder. Men den här kvällen var det ett måste. Artist efter artist ramla förbi på den berömda rödamattan. Det smattrade och blixtrade överallt,
– en blick här!!!
– En pose tack!!!
– Tryck ihop er!!!
Ja sådär lät det hela tiden, inget ovanligt men samtidigt inget jobb för mig. Jag vill dokumtera på mitt sätt, men den här gången skulle stjärnorna förevigas så jag fick helt enkelt köra standard 1A på alla bilder. Sen som grädde på moset så blev alla journalister utkastade när galan var över. Så jag fick traska ner på Max vid kungsträdgården och jobba därifrån. Sådär kul om jag ska vara ärlig. Men det löste sig. Som oftast.
Robyn efter galan.
Nån artist med färgglad look.
En till färgglad artist. Tipsa gärna om vilka det är om du vet.
Fin ett fel. Eller fem om du vill. Larz Kristerz på rödamattan.

En som inte vill hänga med de tuffa killarna. Erik Hassle kanske det är...
Robyn igen.
Frodo al fakir???

Magnus Carlsson med sitt band, vad de nu heter.

Men det var ju inte bara trist och hemskt. Jag hade ju så klart kul där på Operan också. Alltid roligt att träffa folk och kollegor.

/Dafgård

fredag 14 januari 2011

Fredag 14/1 2011

Det är inte alltid lika roligt att få en strut på huvudet.
Jasmin är från Falun, hon ska vara med i ett teveprogram. Hotellpraktikanterna heter det och visas snart i Svt. Bilderna visar jag mest för att jag är så nöjd med kameran som jag nämnde i förra inlägget.

ISO 1000 och svårt ljus, inga problem.

/Dafgård

Rörelseoskärpa

Jag hade problem med rörelseoskärpa en dag. Jag hade inte ätit och bara druckit kaffe den dagen. Jag skakade och kunde inte hålla kameran stilla. Vilket leder till oskarpa bilder. Pressade upp ISO-värdet men det gick liksom inte att få det riktigt skarpt. Men mycket berodde på den enorma bristen av ljus i det rum vi befann oss, jag och reporter Pelle. Endast en svag sänglampa lyste upp rummet. Detta påpekade jag lite smått för den jag fotograferade. Men jag kom på efter ett tag att det var nog lite dumt. Mannen jag fotograferade var totalförlamad och kanske hade gjort allt för att få skaka lite i kroppen. Så jag skäms lite såhär i efterhand. Nu ordnande sig med bilderna tillslut, tack vare Nikonkamran jag nu har i mina händer. Tack gud för att du uppfann Nikon D3s! Jobbet då, ja det var en en stark story och du läser den -->HÄR<--. Gjör det.
Jan-Erik som mannen heter styr sitt liv med ett sugrör kan man säga. Han byter kanal på teven med det, släcker lampan, höjer och sänker sängen. Det meste i rummet styr han med ett blås i röret.

Jan-Erik kommer upp ur sängen en gång i veckan om han har tur. Men läs texten nu om du inte redan har gjort det. HÄR

Förstasidan idag.

Och uppslaget idag.

/Dafgård

tisdag 11 januari 2011

Sportextra

Finlirreportage 2. (Nyårsmagasinet) På kvällen efter träffen med Lars Frölander gjorde jag och reporter Markus Josefsson ett besök på det allra heligaste inom sportvärlden. Nja i sverige i alla fall. Radiosporten och sportextra. Roger Burman tog emot oss med öppna armar och vi fick vara med under sändning hela kvällen. Det kändes nästan lite konstigt att sitta bredvid i studion och inte bara höra utan även se den röst man har hört i så många år. Och det var precis som väntat. Jag hade aldrig sett Burman förut och det ansikte man har målat upp stämde ju inte alls. Men så brukar det ju vara. Sändningen då, ja den flöt på som vanligt, men vilket otroligt jobb han gör där i studion. Han höll koll på allt, sex matcher samtidigt och alla referenter vill ha ett ord med i sändning. Läs texten här nedan och njut.



Det är rösterna som 450 000 svenskar lyssnar till varje vardagkväll.
Finlir åkte till Radiohuset, satte på sig hörlurarna – och tog del av snacket du aldrig får höra i radio.
– Nu gör vi det här till veckans, årets bästa kväll, säger studioprofilen Roger Burman till sina medarbetare – och kickar igång Sportextra.
Det är en vanlig grå eftermiddag i november.
Rekordkylan har ännu inte riktigt slagit till mot Stockholm, men på ställen som Örnsköldsvik, Skellefteå och Luleå är det kallt och mörkt redan nu.
I respektive stads hockeyarena riggar Radiosportens Christer Jonasson, Tjelvar Otterbjörk och Peter Sundkvist upp sin utrustning inför kvällens uppdrag:
Att lysa upp vardagkvällen för hundratusentals sportintresserade.
– Till stor del handlar det om underhållning. Vår uppgift är att göra det till en fest, säger Roger Burman och utvecklar:
– Vi har tusentals lyssnare på de här orterna. För just dem är deras lag det viktigaste. Därför måste varje resultat kännas att det betyder någonting. Det måste vara engagemang i varje siffra som läses.
Burman är själv från Örnsköldsvik, men det är inget som får märkas i radion.
– Jag har inget favoritlag, försäkrar han.

Den 15 september återvände Daniel Alling till Radiosporten från uppdraget som Sveriges radios korrespondent i New York.
I kväll ser han Djurgården–Färjestad.
– Det är viss skillnad på Vita Huset och Hovet, konstaterar Burman, som under kvällen även har att luta sig mot rutinerade duon Robert Tennisberg och Lars-Gunnar Jansson på Södertälje–Frölunda.
Men den sjunde länken, Nicklas Pettersson, är ett mer osäkert kort.
Teknikerna Mariette Parling och Patrik Falk har i början av kvällen inte ens Petterssons mobilnummer och när ekot drar igång 19.00 har de fortfarande ingen kontakt med Cloetta Center, där Sveriges Radio Östergötland-reportern ska se Linköping–Brynäs.
Så Burman får koncentrera sig på de andra.
– Det gäller att se till så att alla är på gott humör, att plocka ut det bästa från alla och få dem att dra åt samma håll. Det är en härlig utmaning.
Efter att ha småsnackat med var och en av reportrarna på plats skickar han ut ett meddelande till samtliga:
– Nu gör vi det här till veckans, årets bästa kväll.
När den digitala klockan på väggen i studio 14 slår 19.02.28 kommer också beskedet från kontrollrummet:
”Kontakt med Linköping.”
– Niklas, som vi har väntat. Känn dig välkommen. Lycka till i kväll!, säger Roger Burman.

Internet har förändrat förutsättningarna för traditionella medier.
För Radiosporten har det bland annat inneburit att det varje kväll arbetar reportrar med att uppdatera hemsidan med såväl text som ljud.
I kväll är det Martin Hedberg och Johan Wallberg som sitter i webbrummet och försöker sammanfatta allt som händer ute på arenorna.
På varje elitseriearena finns dessutom en webbreferent – i kväll är exempelvis legendaren Mats Strandberg i Södertälje – då matcherna går ut i sin helhet på webbradion.
Men i etern är det som om tiden stått stilla.
2011 fyller Sportextra 50 år.
Och konceptet har inte förändrats.
– Tjusningen är att du kan följa en hel omgång samtidigt. Det fungerar inte i tv, men det fungerar i radio, säger Roger Burman.
Chefen Jakob Sillén:
– Varje komponent bidrar till helheten på ett sätt som ingen annanstans. När alla är på topp dras man själv med. Det blir en otrolig närvarokänsla. Pulsen är fantastisk.
Faktum är dock att programledarrollen förändrats.
– För 15 år sedan var vi tre på kvällarna, varav en var producent. Men det blev ett steg för mycket. Nu har programledaren alltihop. Det funkar bättre, säger Roger Burman.
Därför är det nu han som sitter och har kontakt med samtliga arenor – maximalt tolv stycken, fler är inte tekniskt möjligt – samtidigt som han leder programmet.
– Programledarens viktigaste roll är inte att höras mest. Svåraste kvällen är roligaste kvällen, men den innebär också att programledaren hörs mindre, förklarar Jakob Sillén.

Klockan på väggen visar bara några minuter till ekot klockan åtta.
Och plötsligt smattrar det till.
Mål i Örnsköldsvik.
Mål på Hovet.
Mål i Linköping.
Mål i Skellefteå.
Burmans uppgift ställs på sin spets.
– ”Runda” Christer, vi har fler mål, säger han och lämnar över till Alling, som bara får 25 sekunder innan måljingel och övergång till Linköping.
Samtidigt som Nicklas Pettersson rapporterar om Pontus Petterströms 2-0 får han i örat:
– Håll dig kort, vi har flera mål.
Sista anhalt innan nyheterna blir Skellefteå.
– Tjelvar, 15 sekunder, säger Roger Burman.

Ekot.
Tre minuters återhämtning.
Alla röster gör det rörigt i huvudet på Finlirs reporter.
Men veteranen Burman tycks oberörd.
– Ska det inte vara så här, frågar han.
Hur håller du ordning på allt?
– Det handlar om att sortera bort sådant som är oviktigt. Sådant lär man sig.
Men även den mest stabile studiovärden kan tappa fokus.
I första periodpausen tvingas Burman skicka iväg kollegan i studion, praktikanten och telegramuppläsaren Alexander Klaar, till redaktionsrummet.
– Ni har stört mig. Jag har fel glasögon på mig, förklarar han.

Nya glasögon, ny timme.
Och Daniel Alling sågar plötsligt Djurgårdens Daniel Widing rakt ut i radion:
– Har han för mycket betalt, är han slut eller är han dåligt tränad?
En av kvällens många snackisar mellan studion och arenorna är ett faktum.
– Hur mycket betalt har du själv då, frågar Burman.
– Ja, det var ju bättre i New York… skämtar Alling.
– Men man måste kunna kritisera en sådan kille.
Lars-Gunnar Jansson, Radiosportens hockeyexpert, griper in:
– Widing är mer en tvåvägsspelare. Sedan är det inte alltid pengarna som styr att man får prestationer.
Roger Burman fortsätter att ha en tät dialog med kvällens utsända.
Och se till att hålla dem på gott humör.
– Paus i Skellefteå, säger Tjelvar Otterbjörk.
– Fika, säger Burman.
– Vad, frågar Otterbjörk.
– Precis vad du vill. Nej, inte på våning två. Där serverar de öl.
Samtidigt har ett missförstånd mellan Alling och Burman lett till en ofrivillig radiotystnad i slutet av andra perioden.
– Jag brukar släppa när det är spelavbrott. Fel av mig, ursäktar sig Alling.
– Nej, av mig, säger Burman.
– Nej, du sade inte ”runda”.

För reportrarna handlar det om att ”ropa in sig”, att göra programledaren uppmärksam på att något händer.
– När vi har någon mer orutinerad med är det lätt att den personen inte tar för sig. Därför kan det bli att matcher glöms bort. Men vi klockar varje inhopp, förklarar Burman.
Den här kvällen är det dock extra fokus på bottenmötet Södertälje–Frölunda, varför Lars-Gunnar Jansson är där.
Under ekot klockan nio får referenterna en uppdatering vad som förväntas av dem efter matchen: en spelarintervju ska läggas i ”korgen” för att kunna användas i de sena nyhetssammanfattningarna eller morgonens sportsändningar.
Jansson och Tennisberg ska dessutom sammanfatta omgången efter samtliga matchers slut.
– Där hörde du Peter, säger Burman med adress Sundkvist i Luleå.
– Vad?
– Att du slapp göra sammanfattnigen.

När omgången ska tas i mål blir det återigen ett inferno av personer som ropar in sig.
Först avgör Linköping med 2–0 mot Brynäs i direktsändning.
Burman är nöjd med rookien Pettersson:
– Bra jobb där, kul.
Sedan kvitterar Luleå sent till 3–3 hemma mot Timrå.
– Satan, Peter, skriker Christer Jonasson, som kommer från Sundsvall – och själv får rapportera om när Modo försöker hålla 1–1 mot formlaget AIK.
– Daniel Bång styr. En riktig Bång-styrning.
Skratt utbryter.
– Den du, säger Roger Burman, som sedan har fullt upp med att hålla tillbaka både Jonasson och Sundkvist när dessa vill rapportera a l l t från förlängningarna.
– Vi ligger lågt med extrapoängen, säger han.
Och förklarar för Finlir:
– För några omgångar sedan hade vi en match (Modo–Brynäs) där det blev 18 straffar. Det kan hända att Karlavagnen har något allvarligt ämne efter oss, då vill vi inte haussa upp det alltför mycket. Det är trots allt bara idrott.
Men när Jonasson sedan ropar in sig med att Modo avgjort efter bara 38 sekunder kan inte ens Burman dölja känslorna för ”sitt” lag, utan skriker:
– Ligg kvar så länge du vill. I love you!
Efter rapporten om att Mathias Månsson gör hattrick i hemmadebuten för Södertälje får Tennisberg/Jansson instruktioner av Burman samtidigt som Alling tar Djurgården–Färjestad, 1–3, i mål och Peter Sundkvist berättar att Timrå avgjort mot Luleå i förlängning.
– Ska vi bara ta vår match, frågar Tennisberg.
– Nej, kör någon godbit, säger Burman.
Nästan fyra minuter efter sammanfattningens början, när L-G Jansson pratat om varenda match, tvingas programledaren sätta stopp:
– Ja, nu räcker det.
Innan sändningen och kvällen sammanfattats har Mariette Parling redigerat ner Tjelvar Otterbjörks intervju med Skellefteås Christian Söderström till lagom längd och bara Canal+ är tidigare ut med de första spelarkommentarerna efter omgången.
Det snabba mediet har gjort det igen.

Två timmar och 40 minuter har gått.
Fort.
Och enligt lyssnaren Dick borde Roger Burman ta det lugnare.
– Skärpning Burman. Sluta rabbla resultat. Andas och prata klart och tydligt så att vi hör vad du säger, läser programledaren innantill från ett mejl.
På så sätt är det nya tider även i Sportextra.
- Förut fick man vänta på att samtalen skulle gå genom växeln. Nu är det så lätt att ha synpunkter. Pang, så får man höra ”bra jobbat”, eller ”vad nu då?” Det är kul med reaktioner på en gång.
Hur han svarade?
– Dick. Skicka din adress så skickar jag en tröja.
Roger Burman förklarar varför han valde att läsa upp mejlet i direktsändning:
– Det blir bättre om man kan pika sig själv lite.
För någon av de 450 000 lyssnarna därute kanske det till och med blev om inte årets så åtminstone veckans bästa kväll.

Lars Frölander

Vi gör ett nyårsmagasin här på DT, det har jag nog nämnt förut. I år så passade vi på att besöka Lars Frölander. En mycket trevlig och sympatisk kille. Han har dragit ner rejält på träningen nuförtiden. Och han påstår att det är det som ger resultat. Vi träffade honom under ett träningspass i Eriksdalsbadet. Det var ett tag sen vi var där men läs grejen, texten finner du längre ner. Det är kollega Stefan Erixon som har knackat ner en skön text.





Med en träningsdos i paritet med en ungdomssimmare presterar 36-årige Lars Frölander fortfarande tider i trakterna av sina personliga rekord.
Hur bär sig karl´n åt?
Finlir träffade den olympiske mästaren i samband med ett träningspass i Eriksdalshallen en torsdagsmorgon i november.
Frölander, som inledde sin karriär i "mörtgruppen" hos Borlänge SS, bjöd frikostigt på sig och samtalet kom, utöver simning, även att handla om kostvanor, en Svensk klassiker och Mästarnas mästare.
Jämförelsen med ett årgångsvin är oundviklig när det gäller Lars Frölander som kanske inte bara blir bättre och bättre, men åtminstone håller förvånansvärt hög klass år efter år. I samma stund är liknelsen opassande eftersom han helst avstår från alkohol.
– Jag kan ta någon öl ibland, till midsommar och jul. Oftare än så blir det inte, säger Lars.
Sedan några år tillbaka är han är extremt noggrann med kosten.
– Mjölk, socker och vetemjöl går bort. En vanlig pastaportion har jag inte ätit på tio år. I stället äter jag alkalisk mat, allt som är grönt. Pasta ersätter jag med quinoa och amarant.
Resultatet av den ändrade kosten kom inte bara i bassängen.
– Jag mår mycket bättre, återhämtar mig snabbt och har inte varit sjuk sedan 2003, berättar Lars.
Han är en Sveriges främsta simmare genom tiderna och gjorde sitt första stora mästerskap 1991. Året därpå var Lars Frölander med i det svenska lagkappslaget, 4x200 fritt, som vann OS-silver i Barcelona.
– Det är fortfarande ett av mina bästa minnen. Det var så stort eftersom det var mitt första OS.
Nu, 18 år senare, satsar han mot OS i London 2012 som kan bli hans sjätte raka olympiad.
– Jag kunde aldrig tro att jag skulle hålla på i 20 år.
Vad är det som driver dig?
– Tävlingsmomentet och adrenalinkicken. Jag har även hittat ett annat förhållningssätt till simningen och upplever inte längre den här pressen som fanns i början. Tar jag inte medalj, så är det ingen katastrof. Dessutom går jag inte och är nervös i flera veckor inför ett mästerskap.
Några problem med motivationen existerar inte.
– Nej, försvinner vinnarskallen, så är det ingen idé att fortsätta.
Ingen simmare har tidigare deltagit i sex OS.
I London är det förutom Lars Frölander även amerikanskan Dara Torres som har chans att bli historisk med sex olympiader.
– Men jag kan bli den första som gör sex OS på rad. Torres har stått över en gång.
Sveriges mesta olympier är Ragnar Skanåker (skytte) och Kerstin Palm (fäktning), båda med sju OS-deltaganden. Därefter följer bob-åkaren Carl-Erik Ericsson med sex.
– Inte helt fel att komma med i det sällskapet, konstaterar Lars.
Det har gått tio år sedan karriärens höjdpunkt, OS-guldet i Sydney, som också resulterade i att han tilldelades Bragdguldet år 2000.
Tre år senare kom en tyngre tid.
– Jag var väldigt nära att lägga av. Men så blev det SM och jag ställde upp, mest för klubbens skull, och trots att jag inte hade tränat så mycket, så gick det ganska bra. Och det som går bra är ju kul.
Här tog karriären ny fart.
– Det gick upp för mig att jag kunde simma snabbt utan att träna så mycket. Det var perfekt.
Numera simtränar Lars i snitt tre till fyra timmar i veckan.
– Det är stor skillnad mot 90-talets mängdjagande. På en veckas träningsläger var det inte ovanligt att man simmade 100 000 meter. På ett motsvarande läger i dag handlar det omkring hälften så långt.
Utöver träningen i bassängen tillbringar han mycket tid på gym.
– Jag känner min kropp väl och det är främst styrka och explosivitet som jag behöver.
Några tankar på att testa någon annan idrott, som exempelvis triathlon där simning ingår som en av grenarna, har han inte haft.
Inte heller är Vansbrosimningen något som faller honom i smaken.
– Mörkt vatten, långt och kallt. Nej, det är inte min grej. Däremot har jag sagt att jag ska göra en Svensk klassiker någon gång och då slipper jag väl inte undan Vansbrosimningen.
Det kan väl ändå inte vara den tävlingen som skrämmer dig mest i klassikern?
– Nej, det klart att jag fixar Vansbrosimningen. Jag kanske till och med kan leda fram till första bojen, säger Lars med ett skratt.
– Jag skulle ha störst problem med Lidingöloppet.
För ett par år sedan fick fler än de simintresserade upp ögon för Lars, när han gjorde succé i tv-programmet Stjärnor på is.
Vad betydde programmet för dig?
– Det var en kul grej som jag tänkte att jag kunde testa att ställa upp i, fast det krävdes ganska mycket tjat innan jag tackade ja. Det tog mer tid än jag trodde att det skulle göra, säger Lars som slutade trea tillsammans med partnern Gabrielle Sobin.
Får du många liknande erbjudanden?
– Det kommer en del då och då, men oftast tackar jag nej. Det måste vara rätt forum. Mästarnas mästare gillar jag. Det skulle jag absolut kunna tänka mig att ställa upp i.
Har du till och med fått en förfrågan?
– Kriterierna är väl att man ska ha slutat och jag har faktiskt fått frågan när jag ska sluta, avslöjar Lars.
Slutligen, om du tar dig till London-OS 2012, lägger du av sedan?
– Nej, det kan jag inte lova. Man ska aldrig säga aldrig.

/Dafgård

onsdag 5 januari 2011

Nu är det bara att vänta och hålla tummarna...

För nu är det klart å betart. Årets bild är inlämnat och betalt. Hur det än går så ska jag åka till Norrköping i Mars och umgås med trevliga kollegor från Sveriges alla håll och kanter. Ses där alla trevliga.

/Dafgård

söndag 2 januari 2011

Nu kör vi...

Eller inte. Nytt år och ny energi. Tyvärr känner jag inte den energin än. Jag har varit ledig, men jag vill vara mer ledig. Har inte lusten att fotografera än. Men det kommer, jag vet det. Bara att invänta drivet och lyckan att trycka på avtryckaren och känna spegeln och slutaren slamra. Jag ska snart lägga upp lite nya bilder här, men det får bli när jag kommer till jobbet. Snart alltså. Så länge visar jag tre gamla favisar. Uv-rugby, kramande barn på ett sosserally och en halvgalen demonstrant som inte vill ha nya hoppbackar i Falun.

Sosserally i Falun.

Perti vill inte ha hoppbackar i Falun. Skön megafon. Är det en gammal trädgårdsblomkruka med en gammal avloppsrensareplopp som han har meckat ihop???

/Dafgård