Lars Frölander

Vi gör ett nyårsmagasin här på DT, det har jag nog nämnt förut. I år så passade vi på att besöka Lars Frölander. En mycket trevlig och sympatisk kille. Han har dragit ner rejält på träningen nuförtiden. Och han påstår att det är det som ger resultat. Vi träffade honom under ett träningspass i Eriksdalsbadet. Det var ett tag sen vi var där men läs grejen, texten finner du längre ner. Det är kollega Stefan Erixon som har knackat ner en skön text.

Med en träningsdos i paritet med en ungdomssimmare presterar 36-årige Lars Frölander fortfarande tider i trakterna av sina personliga rekord.

Hur bär sig karl´n åt?

Finlir träffade den olympiske mästaren i samband med ett träningspass i Eriksdalshallen en torsdagsmorgon i november.

Frölander, som inledde sin karriär i "mörtgruppen" hos Borlänge SS, bjöd frikostigt på sig och samtalet kom, utöver simning, även att handla om kostvanor, en Svensk klassiker och Mästarnas mästare.

Jämförelsen med ett årgångsvin är oundviklig när det gäller Lars Frölander som kanske inte bara blir bättre och bättre, men åtminstone håller förvånansvärt hög klass år efter år. I samma stund är liknelsen opassande eftersom han helst avstår från alkohol.

– Jag kan ta någon öl ibland, till midsommar och jul. Oftare än så blir det inte, säger Lars.

Sedan några år tillbaka är han är extremt noggrann med kosten.

– Mjölk, socker och vetemjöl går bort. En vanlig pastaportion har jag inte ätit på tio år. I stället äter jag alkalisk mat, allt som är grönt. Pasta ersätter jag med quinoa och amarant.

Resultatet av den ändrade kosten kom inte bara i bassängen.

– Jag mår mycket bättre, återhämtar mig snabbt och har inte varit sjuk sedan 2003, berättar Lars.

Han är en Sveriges främsta simmare genom tiderna och gjorde sitt första stora mästerskap 1991. Året därpå var Lars Frölander med i det svenska lagkappslaget, 4x200 fritt, som vann OS-silver i Barcelona.

– Det är fortfarande ett av mina bästa minnen. Det var så stort eftersom det var mitt första OS.

Nu, 18 år senare, satsar han mot OS i London 2012 som kan bli hans sjätte raka olympiad.

– Jag kunde aldrig tro att jag skulle hålla på i 20 år.

Vad är det som driver dig?

– Tävlingsmomentet och adrenalinkicken. Jag har även hittat ett annat förhållningssätt till simningen och upplever inte längre den här pressen som fanns i början. Tar jag inte medalj, så är det ingen katastrof. Dessutom går jag inte och är nervös i flera veckor inför ett mästerskap.

Några problem med motivationen existerar inte.

– Nej, försvinner vinnarskallen, så är det ingen idé att fortsätta.

Ingen simmare har tidigare deltagit i sex OS.

I London är det förutom Lars Frölander även amerikanskan Dara Torres som har chans att bli historisk med sex olympiader.

– Men jag kan bli den första som gör sex OS på rad. Torres har stått över en gång.

Sveriges mesta olympier är Ragnar Skanåker (skytte) och Kerstin Palm (fäktning), båda med sju OS-deltaganden. Därefter följer bob-åkaren Carl-Erik Ericsson med sex.

– Inte helt fel att komma med i det sällskapet, konstaterar Lars.

Det har gått tio år sedan karriärens höjdpunkt, OS-guldet i Sydney, som också resulterade i att han tilldelades Bragdguldet år 2000.

Tre år senare kom en tyngre tid.

– Jag var väldigt nära att lägga av. Men så blev det SM och jag ställde upp, mest för klubbens skull, och trots att jag inte hade tränat så mycket, så gick det ganska bra. Och det som går bra är ju kul.

Här tog karriären ny fart.

– Det gick upp för mig att jag kunde simma snabbt utan att träna så mycket. Det var perfekt.

Numera simtränar Lars i snitt tre till fyra timmar i veckan.

– Det är stor skillnad mot 90-talets mängdjagande. På en veckas träningsläger var det inte ovanligt att man simmade 100 000 meter. På ett motsvarande läger i dag handlar det omkring hälften så långt.

Utöver träningen i bassängen tillbringar han mycket tid på gym.

– Jag känner min kropp väl och det är främst styrka och explosivitet som jag behöver.

Några tankar på att testa någon annan idrott, som exempelvis triathlon där simning ingår som en av grenarna, har han inte haft.

Inte heller är Vansbrosimningen något som faller honom i smaken.

– Mörkt vatten, långt och kallt. Nej, det är inte min grej. Däremot har jag sagt att jag ska göra en Svensk klassiker någon gång och då slipper jag väl inte undan Vansbrosimningen.

Det kan väl ändå inte vara den tävlingen som skrämmer dig mest i klassikern?

– Nej, det klart att jag fixar Vansbrosimningen. Jag kanske till och med kan leda fram till första bojen, säger Lars med ett skratt.

– Jag skulle ha störst problem med Lidingöloppet.

För ett par år sedan fick fler än de simintresserade upp ögon för Lars, när han gjorde succé i tv-programmet Stjärnor på is.

Vad betydde programmet för dig?

– Det var en kul grej som jag tänkte att jag kunde testa att ställa upp i, fast det krävdes ganska mycket tjat innan jag tackade ja. Det tog mer tid än jag trodde att det skulle göra, säger Lars som slutade trea tillsammans med partnern Gabrielle Sobin.

Får du många liknande erbjudanden?

– Det kommer en del då och då, men oftast tackar jag nej. Det måste vara rätt forum. Mästarnas mästare gillar jag. Det skulle jag absolut kunna tänka mig att ställa upp i.

Har du till och med fått en förfrågan?

– Kriterierna är väl att man ska ha slutat och jag har faktiskt fått frågan när jag ska sluta, avslöjar Lars.

Slutligen, om du tar dig till London-OS 2012, lägger du av sedan?

– Nej, det kan jag inte lova. Man ska aldrig säga aldrig.

/Dafgård