Grammisgalan

Grammisgalan. Blixt rakt på, trist bakgrund, övercoola galafotografer, uppklädda artister, stress, obefintligt nätverk och ett tvärt slut på hela galan. Ja vad är väl en bal på slottet?

Både trist och kul på samma gång. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli förtjust i blixtfotografering. Sjukt fult och tråkiga bilder. Men den här kvällen var det ett måste. Artist efter artist ramla förbi på den berömda rödamattan. Det smattrade och blixtrade överallt,

– en blick här!!!

– En pose tack!!!

– Tryck ihop er!!!

Ja sådär lät det hela tiden, inget ovanligt men samtidigt inget jobb för mig. Jag vill dokumtera på mitt sätt, men den här gången skulle stjärnorna förevigas så jag fick helt enkelt köra standard 1A på alla bilder. Sen som grädde på moset så blev alla journalister utkastade när galan var över. Så jag fick traska ner på Max vid kungsträdgården och jobba därifrån. Sådär kul om jag ska vara ärlig. Men det löste sig. Som oftast.

Robyn efter galan.

Nån artist med färgglad look.

En till färgglad artist. Tipsa gärna om vilka det är om du vet.

Fin ett fel. Eller fem om du vill. Larz Kristerz på rödamattan.

En som inte vill hänga med de tuffa killarna. Erik Hassle kanske det är...

Robyn igen.

Frodo al fakir???

Magnus Carlsson med sitt band, vad de nu heter.

Men det var ju inte bara trist och hemskt. Jag hade ju så klart kul där på Operan också. Alltid roligt att träffa folk och kollegor.

/Dafgård