Pressfoto på landsort: augusti 2017

lördag 26 augusti 2017

Att fotografera under vattenytan

Sara Junevik

Ja det är inte det allra lättaste. Det kräver sina förberedelser och lite extra utrustning.
Jag gjorde ett stort reportage för många år sedan om den smått unika sporten Undervattensruggby. Det reportaget kan du se och läsa om HÄR. och se min film HÄR.
Ett annat mycket roligt inlägg om undervattenfotografering hittar du HÄR.

Sara på startpallen.

Jag har en gammal uv-påse (Ewa Marine) som jag stoppar kameran i, och i den samlas det så klart en massa luft, vilket gör att jag flyter som en kork med den i handen. Speciellt om man har en massa luft i lungorna. Vilket man ju bör ha.
Då krävs ett viktbälte, som jag inte äger nått. Men jag tillverkade ett av bältet till mina gamla Domkeväskor, och tre stålvalsar som jag hittade nere i tryckeriet.
Rätt finurligt må jag påstå. De funkade rätt bra.
Dock hade jag glömt att ta med mig simglasögon/cyklop. Så jag fick låna ett par av simklubben. De passade sådär och allt blev immigt och vattenfyllt ganska snabbt. Dåligt förberedd helt enkelt.

Sara Junevik.

Den här gången skulle jag fotografera Sara Junevik från Leksand, en ung och lovande simmare som åker till USA för att simma junior-VM.
Jag fick för mig att testa min gamla uv-påse igen och bilderna blev hyggliga får jag påstå. Men det var som sagt svårare än jag ville minnas. Dessutom så tränade Sara i utomhuspoolen, där allmänheten också simmar och åker vattenrutschkana. På samma bana som Sara simmade, tränade dessutom fyra klubbkompisar till Sara, samt lika många på banorna intill.
Det var lite rörigt om vi säger så. För det första var det väldigt svårt att veta vem som var Sara när de simmade samtidigt, sen att hålla sig undan och inte vara i vägen för de andra, och Sara för den delen. Sen att simma med ca 10 kilo extra runt midjan. Utan att kunna se ordentligt.
Jag hade dagen till ära lånat ett objektiv av en gammal kollega, en fin glugg som jag älskar. ett 35mm f/1,4.

Sara Junevik med simmare runt omkring sig.

Och för att göra det ännu svårare valde jag att köra på full bländaröppning, vilket innebär att det är extremt kort skärpedjup i bilderna och väldigt lätt att misslyckas, men Ingen minns en fegis. Eller hur det nu är.
Kort och gott, det var väldigt svårt att fotografera, men fortfarande väldigt roligt.