Engla Juncosa Höglund - I år skulle hon ha fyllt 20

Idag är det exakt tio år sedan Engla skulle cykla hem efter en fotbollsträning i Stjärnsund.
Men hon kom aldrig hem.
På bilden ovanför ser du, till höger, den fotbollsplan som Engla hade spelat fotboll på. Sen kan du följa den väg hon cyklade hem. Någonstans efter den vägen får Anders Eklund syn på Engla.
Historien kan ni säkert redan.
Det här är min upplevelse.

Dagen då Engla mördas är jag hemma och är ledig. Min kollega Stina jobbar. Hon åker ut till Stjärnsund och rapporterar om vad som först bara var en försvunnen 10-årig flicka.

Dagen efter är jag i tjänst.
Och här börjar mitt svåraste jobb, som jag någonsin har gjort.
Samtidigt som jag fotograferar och jobbar, letar jag också febrilt efter Engla.
Det blir nästan personligt.
Vart är hon?

Dagarna gick och Stjärnsund fylldes med fler och fler journalister och frivilliga hjälpande människor. TV, radio och tidningar tävlade alla om att berätta om något nytt för varje dag.
Vi fotografer försökte hitta nya bildvinklar på polishelikoptrar och skallgångskedjor.

Polisens hundenheter sökte genom olika områden. Polisen syntes överallt. I bilar, i helikoptrar och i skogen.

Det vi inte visste då, var att det redan var för sent.
Hon var redan död.
Anders Eklund hade redan dödat henne och försökt bränna upp kroppen.
Hon låg död på en enslig skogsväg. Långt från det område vi letade på.

Englas mamma Carina Höglund.

Sen kommer då dagen jag aldrig kommer att glömma. 
Jag är på redaktionen i Falun när min kollega Linda kommer springande, gråtande.
Hon är död.
Engla är död. De har hittat henne.
Han har erkänt.

Jag åker direkt till Stjärnsund för att om möjligt kunna jobba, exakt vad jag skulle göra visste jag inte. Men på nått sätt behövde vi bilder från fyndplatsen. Där Engla hittades.
Men polisen hade lagt ut en rejäl rökridå för oss inom media.
Alla hade nämligen fått någons slags tips om vart det skulle vara.
Alla var där.
Cirkulerade.
Letade.
Men det var förgäves. Det var flera mil fel. Polisen var väldigt smarta, nu fick de jobba ifred.

Dagen efter fick jag order av min dåvarande chef om att bege mig till flygplatsen, för där stod ett plan och väntade på mig.
Vi flög över Stjärnsund och stora ytor runt omkring.
Men någon fyndplats kunde vi inte hitta.
Det gjorde dock fotograf Jocke som jobbade för Expressen. De hade på nått underligt sätt fått reda på vart det var.
Det jag fick på bild var polisen som nu punktmarkerade intressanta områden.

Många mil från Stjärnsund finns en grusväg som leder till en torvtäkt.
Längst bort på den lilla vägen ser du ett mörkt område.
Där hittades Englas kropp.
Svårt bränd.
Jag valde att inte gå fram och ta en bild.
Jag stannade vid ljusen och blommorna.
Fotograf Casper gick fram och tog bilden.
Den bilden vann pris i Årets bild.

Begravning.

Tiden gick och vid pingst var det dags för begravningen. Jag kan inte med ord beskriva hur konstigt det var. Den skulle nämligen direktsändas på tv.
Och på storbildsskärm utanför kyrkan.
Jag vet inte varför, men det kändes så konstigt.
Som en konsert av nått slag.

Den yngsta deltagaren har tagit trehjulingen till kyrkan. Kanske den starkaste bilden jag har från hela den här tragedin.

Begravningen är över och de flesta har åkt därifrån.
Kyrktrappen sopas.
Då ser jag genom dörren, hur kistan står där i kyrkan.
Så vacker.

Det tog nästan två år för mig att smälta det jag upplevde. För ungefär två år senare så släppte alla spärrar och jag grät som ett barn. Jag och en vän tittade på mitt ljudbildspel som hade publicerat. Då kom det över mig, som ett oväder.

Jag har så mycket mer att berätta om hela den här historien. Men det skulle bli för mycket att skriva om här. Det kanske får bli i en annan form.

Det som är säkert är att jag aldrig kommer att glömma de här dagarna i April. 2008.

Här kan du se ljudbildspelet som jag gjorde då.