Året i bilder – som journalist

Jag tänkte som vanligt summera mitt år i bilder. Det är svårt att få någon form av nivå på fotograferingen när jag numer inte längre jobbar som fotograf. Vi är alla reportrar, skriver och fotograferar.
Nuförtiden är det lika vanligt att jag sitter på redaktionen och ringen in jobb och använder arkivbilder, som att åka ut och faktiskt träffa människor och jobba som man (enligt mig) ska göra. Men vi håller på att vända på skutan och åker ut på jobb mer och mer. Och det gillar jag.

Här kommer i alla fall mina bilder från året som gått. Några av dem.

Vi ses nästa år.

Chiefen. Ledarhunden i Below zero husky tours

Cruising i Rättvik. 

Cruising i Falun. Enda möjligheten att kunna prata var utanför bilden.

Ylva Eriksson i Good Harvest under Dalecarlia Music Awards.

Leksand firar SHL-kontrakt och Kapten Karlsson kastar bananer. Andra firar mer sedvanligt med skumpa

Stockholms sjöpolis söker efter ett stickvapen i Faluån.

Ebba Busch Thor i Falun. Här på väg från ett torgmöte.

Drottning Silvia under ett besök i Dalarna.

Jimmie Åkesson under ett torgmöte i Falun.

Pop och rockkören i Falun repeterar inför sin konsert.

Säsongspremiär i speedway i Avesta.

Modevisning i Gustafs. 

Mösspåtagning i Falun, med det klassiska utspringet på torget.

Folkmusiknatta i Falun. Mamma och pappa dansar, sonen läser hellre serier.

Nysvenskar i Falun. Här får Annet Banzo träffa en häst för första gången.

Howling Pelle i The Hives under en spelning i Dalhalla.

Samma spelning med The Hives. Här bara någon minut in i spelningen och gitarrist Nicholaus Arson crowdsurfar, redan.

Kronprinsessa Victoria och prinsessa Sofia under den avslutande landskapsvandringen.

Mats Lusth blev inte långvarig tränare i Mora.

Cruising och raggare i Falun. Måttligt imponerade matgäster ser på.

Burnouttävling i Falun.

Säsongens sista match på Domnarvsvallen. Kallt.

Isabelle Bergqvist bröt nacken när hon körde cross. Här på återbesök vid Falu lasarett och röntgen.

Isabelle på Röntgen.

Försiktigt byter Isabelle till duschkragen efter träning med en personlig tränare.

Långa dagar i soffan med nackkragen.

"Vi vill bara åka Epa och lyssna på dansbandsmusik" Motorburen ungdom i Hedemora. Wilgot Stille och Minna Nilsmats

Uttagning till Idol i Kupolen Borlänge.

Jag har gjort en äkta Svensk klassiker

Målgång i Mora. Foto Vasaloppet.

Så var då Klassikern avklarad. Vilken resa. Herregud.
Det startade i Sälen. Dit kom jag via buss och övernattning hos svärföräldrarna i Malung. Vidare transport med bil till Mora by med svärfar Roger tidig tidigt på morgonen. Tack Roger, och ännu större tack för lånet av skidor och stavar!
Ensam och lite frusen stod jag på startlinjen i startled 2. Jag hade siktat på en tid under 7 timmar. Det klarade jag av med råge. Jag spurtade i mål på tiden 6.23. En klar överraskning. Speciellt med tanke på att jag hade i det närmsta hängt på stavarna de fyra sista milen på grund av, många orsaker. Men skidorna funkade inte alls den andra halvan av de nio milen.
På läktaren i Mora satt min far och väntade, min Klassikerkompanjon som har följt med hela resan.

Efter målgången Mora. Foto av mig

Skidåkningen började egentligen för min del på Lugnet i november året innan. Före det hade jag bara stått på skidor i skolan. Under skidträningen har jag lyckats ramla baklänges i en uppförsbacke. Och gjort en kullerbytta rakt ut i lössnön i kolmörker. Så med endast 4 månader på skidor får jag se 6.23 som en bra tid. Kanske ska tillägga att de 4-5 första milen var en ren njutning. Strålande sol och ett par
minusgrader.
Efter det började förberedelserna inför Vätternrundan. Cykling är en helt ny sport för mig. Men med snö och grus på vägarna i Dalarna fick jag snällt vänta.
Väl på cykeln blev det många och långa mil ensam efter vägarna. Jag satte tidigt upp ett mål att klara mig runt sjön i Motala på under 10 timmar. Ett tufft mål skulle det visa sig. Det innebär att jag måste snitta 30 kilometer i timmen i trettio mil! Men jag gjorde allt jag kunde. Vad jag vet nu, men inte då, är att man mer eller mindre MÅSTE ha en grupp att cykla med för att klara de tiderna.

Innan start i Motala. Foto. Kjell Karlsson

Starten i Motala gick bra, hela resan ner till Jönköping var en ren eufori av fest och cykling. Den folkfesten har jag aldrig varit med om. Uppdukade långbord, finporslin och allt. Överallt var det folk som verkligen gjorde resan till en fest. Vid ett depåstopp var det dessutom en rockfestival. Ville nästan stanna kvar där.
Men i Jönköping tog det roliga slut och resten av färden blev en liten plåga. Jag tappade de grupper jag hade hittat att cykla med och jag blev ensam i många många mil. Kvällen gick över till natt och temperaturen sjönk. Det började regna och jag frös nått olidligt. Någonstans innan Hjo lyckades jag hitta en grupp att cykla med igen. Och då gick det undan. En klunga på 60-70 cyklister gjorde en etapp på ungefär 5 mil till en baggis. Givetvis tappade jag den gruppen vid nästa depå. Min pulsklocka dog i batteriet och likaså mobilen. Under tiden jag kopplade in en powerbank i telefonen var klungan redan borta. Likaså mina förhoppningar på en tid under 10 timmar. Kylan tog även kol på mina knän, och de sista 10 milen var en ren plåga. Varje tramptag var som en kniv i knät. Som tur var så hade far min åkt runt sjön och stod och väntade på mig vid depån i Hjo, då fick jag på mig en tunn jacka som skydd för den sjunkande temperaturen.
Men jag kom i mål. Jag tog mig till Motala igen. På tiden 10.46.
Att få uppleva en solens ned och uppgång under samma tävling var också en speciell grej.

Totalt slutkörd efter 30 mil runt Vättern. Foto. Kjell Karlsson

Mina supportrar i Vansbro. Farsan med sin termos. Och hjälpredan Harry. Foto. Linnea Dafgård

Tre veckor senare var det då dags att simma i Vansbro. Att hinna förbereda sig och träna för ytterligare en ny sport var kämpigt. Men väl värt ett försök.
Men inklämd i en våtdräkt och immiga simglasögon kom för mig en ny upplevelse. Ren och skär dödsångest. Jag trodde vid mitt första simpass att jag skulle drunkna och dö. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Men jag lyckades hålla någon form av sinnesnärvaro och kom tillslut iland. Det går inte att beskriva paniken som jag upplevde där ute i sjön, ensam, långt från land.

Jag är klar med Vansbrosimningen. Foto. Linnea Dafgård

Återigen vet jag bättre nu. Man ska inte träna simning ensam. I en sjö utan andra människor i närheten.

Men jag fick lov att ta varenda chans till träning som gavs, och då hann jag inte få med mig någon att simma med. Lösningen fick bli simträning vid en längre udde i sjön Runn i Falun. Där kunde jag hela tiden se land, och om dumma tankar kom krypandes hade jag bara några simtag till grunt vatten där jag kunde bottna.
Även inför Vansbro hade jag satt ett mål. Den här gången att simma i mål under timmen.

Sub 60 skulle jag klara av.
Men jag kom i mål två minuter för sent. Typiskt. Men det berodde mycket på den startgrupp jag hamnade i. Före oss släppte arrangörerna iväg veteraner som gjorde sitt 30-40 kanske 50 Vansbro. Och jag lovar dig, de är inte där för att simma sub 60 kan jag lova. I stora drösar låg de mest och trampade vatten, och då är det fan inte lätt för en nybörjare att simma förbi. Jag var dessutom på tok för snäll i starten och höll mig långt bak i ledet. Vilket resulterade i att jag fick simma om massor av långsammare simmare. Sen har vi det där med de som nästan kan crawla, men inte riktigt. De är fan en stor fara i älven när de kommer vevandes helt utan kontroll. Själv så insåg jag tidigt att det inse skulle bli crawl för min del. Med ett starkt bröstsim kommer man långt. Däremot fick jag lov att dra några crawlsimtag när man skulle passera andra. Man blir lite smalare i rörelserna och man kan pressa sig mellan. För tro inte heller att nån flyttar på sig.
Men även här kom jag i mål. Den här gången med hela familjen vilt hejandes från strandkanten.

Jag och farsan. Och termosen. Foto av mig.

Nästa och sista tävlingsmoment i Klassikern var Lidingöloppet. Här är jag inte direkt nån nybörjare. Men inte heller rutinerad. Men jag vet hur man ska göra för att springa skapligt fort. Nu fanns dessutom tid till träning med månader mellan loppen.
Jag och min Klassikerkompanjon (Far) åkte till Lidingö och starten på Koltorps gärde. Inför den här tävlingen hade jag kört ett uppseedningslopp under sommaren. Jag lyckades precis klämma till med en tid som flyttade upp mig till startled 5. Vilket skulle visa sig vara obetydligt.

Innan starten på Lidingöloppet. Foto. Kjell Karlsson.

Den här gången ställde jag mig ganska långt fram i startledet. Tänkte att de får väl springa om mig då. Men jag höll ett bra tempo och sprang om folk hela tiden. Jag hade även i Lidingö satt ett mål. Jag ville springa de tre milen på ett 5.0 tempo. Varje kilometer på 5 minuter och varje mil på 50 minuter. Vilket skulle resultera i en sluttid på 2.30. Det började lite långsamt, det var väldigt trångt och väldigt många som stod långt fram i starten men som inte hade där att göra. Men tempot steg allt eftersom jag passerade löpare. Loppet flöt på bra, men efter hand kom jag ikapp löpare som startade i startledet innan. Till slut var banan helt full med löpare som sprang långsammare och jag fick verkligen jobba för att komma förbi. Regeln är att man håller till höger och låter vänstersidan vara till för de som springer fortare. Men icke! Dessutom springer väldigt många med hörlurar på och hör inte att man kommer bakom och vill förbi.
Men här har Lidingöloppet nått att jobba på tycker jag. Jag passerade kanske tusentals löpare under de tre milen vi sprang. Löpare från startled 3 som startat 20! Minuter före mig var bara i vägen. Men det är lätt att skylla på det, jag orkade inte hålla tempot och tiden började rinna iväg. Jag höll ett snitt-tempo på 5.16. Det är 16 sekunder för långsamt per kilometer.
Det resulterade i en sluttid på 2.39. Men det är en tid jag vet att jag hade gjort bättre från ett annat startled. Men som sagt, jag tog mig i mål och jag har gjort en äkta Svensk klassiker.

Klassikern är avklarad och jag jublar. Foto. Okänd kille som hjälpte till.

Jag har lärt mig mycket under de här månaderna. Det är viktigt med rätt utrustning när man åker skidor. Jag åkte på lånade skidor som var för hårda. (Jag är för lätt för de skidor jag åkte på) Jag hade kommit under 6 timmar till Mora med rätt utrustning på fötterna. Men jag är sjukt tacksam för lånet av skidor. För det är dyrt redan med startavgifter till alla loppen (Ca 6000 kronor)

Jag vet nu att klungcykling är viktigare än man kan ana. Här är jag helt säker på att jag hade grejat målet på sub 10 i rätt grupp.

Simning är svårt. Jag trodde jag hade mer vattenvana. Här hade jag däremot rätt utrustning i form av en sjukt dyr våtdräkt och glasögon. Lite mer djärv i starten och ett annat startled så fixar jag lätt simningen i älven under timmen.

Löpningen på 2.30 hade jag kanske grejat från ett annat startled. Jag tror det. Det tar väldigt mycket energi att springa i skogen bredvid spåret för att passera andra. Dessutom fastnar man och inte kan komma förbi. Väldigt frustrerande.

Men mest av allt är jag stolt över mig själv. Jag har gjort det här själv. Ingen PT eller tränarhjälp av nått slag. Jag har lärt mig allt själv. Att få se sig själv på film kan vara en bra ögonöppnare. Ibland lite knäckande, hahaha.

Det meste du behöver veta finns på Youtube. Bara att se och lära.

Jag har tillbringat väldigt många:

Timmar i skidspåret ensam.

Mil efter mil efter trafikerade vägar.

Simtag i otäcka öppna vatten (Dessutom nästan överkörd av en sportbåt i älven i Malung)

Många och långa mil i löparskogen. Men ibland tillsammans med min löparkompis Nikon. (Min hund)

Jag skulle vilja passa på att tacka underbara människor.

Tack Ulla och Roger för husrum och skidor.

Tack Jonas för lånet av racercykel.

Tack farsan Kjell för att du fanns där hela resan. Det hade inte funkat utan dig.

Och det största tacket riktar jag till min familj Linnea och Harry. Så många timmar jag har varit borta från er för att träna. Tack!

Det här är några av de känslor och minnen jag har från mitt Klassikerår. Jag har haft väldigt roligt under den här tiden. Jag har lärt mig massor. Träffat massor av människor. Sett och hört mycket galet roliga saker. Det finns mycket att berätta om som inte får plats här.

Jag är glad att jag har gjort det här.

Kommer jag att göra det igen? Nej, det tror jag inte.

Men jag kan varmt tipsa om att göra en Klassiker. Det är en upplevelse.