torsdag 7 januari 2016

Tycker du att det är kallt?

Då kan du tänka dig hur det är att paddla kanot i 16 minusgrader.







tisdag 29 december 2015

Min första närkontakt med en riktig rockstjärna

Lemmy Kilmister gav en lektion hur en riktig rockstar beter sig.
Plötsligt kommer han gåendes i den lilla korridoren. Lemmy skulle hålla presskonferens på Hotell Brage i Borlänge. Året var 2004. Peace & Love började ta form.
I ett rätt smutsigt och litet rum hade arrangören ställ fram stolar till skrivande press, och ett bord längst fram med, konstigt nog en fruktskål, en Fanta, en Coca Cola, en bubbelvatten och en hela Jack Daniels.
När sen Lemmy kommer in i rummet blir det helt tyst.
Han drar åt sig fruktskålen, luktar i den och rynkar på näsan.
- Vill nån smaka? frågar han och sträcker fram skålen till oss journalister.
Vi skrattar lite krystat.
Han korkar upp whiskyflaskan och häller i ett rågat glas.
Tar fram en cigarett och tänder den.
(här inne råder totalt rökförbud)
Tar ett djupt bloss och blåser ut röken mot oss.
Sen tittar han ut på oss och säger nått i form av.
- Jaha så vad vill ni veta?
Ungefär så gick det till när jag träffade en riktig rockstjärna.
Och det kommer jag aldrig att glömma.
Tack Lemmy. Tack.
Här har Lemmy precis tänt cigaretten innan presskonferensen startar.

Lemmy i klassisk rockpose.

En ännu mer klassisk Lemmypose.

Det här är nog den sista bilden jag tog av Lemmy. Getaway rockfestival i Gävle. 2010.

Ett reportage om spädbarnsdöd.

Vissa jobb är roliga, andra är tråkiga. En del jobb är svåra och andra är lätta.
Jag vet inte vad jag ska kalla det här reportaget, jobbigt, svårt, tungt eller viktigt.
Men det är ett reportage som fick mig att se en sida som inte är helt självklar för oss som inte har drabbats av tragedin när ens barn dör.

Jag väljer att köra min duktiga kollega Karin Diffners ingress och  text här.
Längre ner hittar du mina bilder och en film.

Hon fick heta Snö. Flickan som föddes den 21 januari 2014. Dagen efter att hennes hjärta slutat slå.
– Det var så fin snö den dagen, en sådan virvlande snö som samerna kallar rävjaktssnö, berättar hennes mamma Towe Undvall.

Det börjar skymma när Towe Undvall öppnar dörren till trävillan i Lilla Främsbacka utanför Falun. På höften har hon Jonatan, tio månader. Han tittar nyfiken på oss när vi sätter oss i soffan.
På bordet står två bilder. En föreställer den nyfödda Snö och hennes föräldrar. Den andra hennes hand- och fotavtryck i grönt. I hörnet sprakar en stor kamin.
– Den värmer långt, den, konstaterar Towe.

Hennes och maken Stefans första graviditet var normal. De gladdes över bebisen i magen. Funderade på vad det var för liten individ därinne. Såg hur kaffekoppen som Towe ställt på magen guppade av sparkar. 
Den 26 januari skulle barnet komma enligt barnmorskans beräkningar. Men den 18 januari, en lördag, hade Towe varit ute och åkt skidor och tyckt att magen kändes annorlunda.
– Sedan på söndagen rörde sig barnet inte, så vi ringde till lasarettet och fick komma in direkt, berättar hon.

Någon information om att inte alla barn föds levande hade paret inte fått från barnmorska och föräldragrupp. Towe hade emellertid en vän som hade drabbats, så de var medvetna om risken.
– Jag blev jätteorolig, men samtidigt vill man inte tro att det ska hända, säger Stefan.
På förlossningen väntade flera undersökningar innan läkarna konstaterade att barnets hjärta hade slutat slå. För Towe och Stefan var det svårt att förstå beskedet.
– Det kändes bara tomt. Det var en konstig dag och man blev liksom avskärmad från allt.

Towe berättar lugnt och sakligt, men ibland stockar sig rösten och ögonen fylls av tårar. Stefan smeker hennes kind.
– När man pratar om detaljer så här, så kommer det över en. Annars går det bra.
Nästa dag sattes förlossningen i gång. Stefan var rädd för hur det skulle gå, hur han själv skulle reagera över att få se sitt barn, en död människa.
– Vi är så avskärmade och skyddade från döden i vårt samhälle. Jag tyckte det var otäckt på något sätt, men jag vet inte riktigt vad jag var rädd för. Det var en odefinierad rädsla.
Stefan berättar att det blev helt tvärtom när dottern föddes och han fick hålla i henne.
– Samtidigt som det var så sorgligt, så var det en fantastisk upplevelse att få se den här lilla fina människan. Det var oerhört helande och jag kände både glädje och lättnad.

Tiden som följde var omtumlande. Sorgen blandades med glädje. Glädje över att faktiskt ha haft barnet i nästan nio månader.
– Att fokusera på minnena från graviditeten har hjälpt oss mycket. Jag har aldrig ångrat att vi försökte skaffa barn även om det inte slutade som vi ville. De nio månaderna var bitvis den lyckligaste perioden i mitt liv, säger Stefan.
Paret fick stöd av personalen på förlossningen, psykolog, kurator, diakon och föräldragrupp. Dagarna gick åt till olika möten och att träffa Snö så mycket som möjligt. Först på sjukhuset. Sedan på bårhuset.
– Det var svårt att lämna henne i kylrummet, men vi ville inte ta hem henne, säger Towe.
Stefan förklarar att de bara ville ha de ljusa minnena av dottern, från graviditeten, hemma och att de trodde att det var sätt att hålla sorgen borta från vardagslivet.
– Man har olika sätt att hantera sorg och vi två är båda ingenjörer och logiska. Vi tänkte att "det kanske skulle känns bra att ta hem henne nu, men det kommer att bli värre sedan".
Nu, snart två år efteråt, känner de båda att det var rätt. 

Annat som har gjort det lättare att bära sorgen och bearbeta den är att både Towe och Stefan varit öppna med vad som hänt och berättat för omgivningen. De fyra veckor som gick mellan förlossningen och begravningen var det inte bara de två som fick träffa Snö. Många släktingar, vänner och till och med grannar gjorde det också.
– Alla som hälsade på var först stressade och oroliga, men det försvann när de fått se henne och insett att det inte var något farligt, säger Towe.
En månad var lagom tid för att hinna ta avsked av dottern, tycker paret. Efter begravningen begav de sig ut på en 22 dagar lång fjälltur i Lappland.  
– Det var väldigt skönt att bara vara vi två och att hinna tänka alla tankar klart, säger Towe.
Att de skulle försöka skaffa ett till barn var båda överens om men blev ändå överraskade över att det gick så fort. Stefan var den som var mest orolig under graviditeten som han beskriver som tidvis stressig. 
Towe fick gå på extra kontroller och paret kände hela tiden ett stort stöd från mödravården och förlossningen. Den 16 januari 2015 föddes Jonatan.
– När han tog sitt första andetag och man hörde ett litet pip, då vart pappa glad, säger Stefan och ler mot sonen.


Towe och Stefan kan inte hålla tillbaka tårarna när de pratar om Snö. Men samtidigt sprider Jonatan glädje i hemmet.

Hand och fotavtryck efter Snö är inramat och står på ett bord i vardagsrummet. Bredvid ett fotografi med Towe och Stefan med Snö i famnen.








onsdag 23 december 2015

Jag hälsade på hos en grisbonde.

Några bilder och en film från Anders Michaelssons grisfarm i Dalarna.
Ett gäng julskinkor.

Matdags i grisfabriken.

Snart på ett julbord nära dig.

Mamma gris.

Grisbonde Anders Michaelsson.

En gris.

En helt vanlig spargris.

Anders Michaelsson utanför sin gård.

Mamma gris med sina kultingar.

Anders Michaelsson med min kamera i förgrunden.

Matsdags i grisfabriken.

Ett gristryne.


Och nej, jag är inte vegetarian eller veggo-nått. Jag ska äta julskinka till jul. Gott gott.

onsdag 11 november 2015

Sporten testar nya möjligheter

Mina kollegor, Thomas och Stefan på sportredaktionen testar nya grejer till TV-intervjuer med sig själva och diverse sportfolk.
Selfiepinnen lever vidare.





torsdag 22 oktober 2015

"TBT GGN

#TBT igen.
Nu till helgen är det dags igen. Tusentals förare står på startlinjen.
Jag har aldrig, och kommer nog aldrig att köra Gotland Grand National. Inte med min egen hoj i alla fall. Man har ju sett på TV hur det ser ut på Tofta skjutfält. Men aldrig med egna ögon.
Så hösten 2008 tog jag kameran med mig och tog båten över till ön.
Här är mina bilder från slaget på Tofta skjutfält.














  
Jag, efter en p-paus.
Vi får se hur det blir med min medverkan i denna tävling. Men chansen är väldigt liten om jag måste åka på min egen hoj. Den som lever får se.