måndag 8 december 2014

Margit Rapp

Jag saxar in min kollegas ingress.

103 gånger har hon sagt att det blir sista resan.
Nu är Margit Rapp svårt sjuk, men hoppas på hjälp att hjälpa en sista gång.
– Hellre en slant till barnen i Lettland, än blommor på begravningen, säger hon.

Kika på mina bilder. Läs sedan texten. Kolla sen på min film.

Margit Rapp är svårt sjuk i cancer, innan vårat besök hade hon fårr morfin för att klara av värken.

Margit skojar och pratar på som vanligt. Men varje skratt kostar kraft och energi.

Margit gråter när hon tänker på barnhemmet i Rezekne. - Vem ska hjälpa dem nu undrar hon.

Juldekorationen kunde sitta på vilken dörr som helst. Men just den här sitter inte på vilken dörr som helst. Palliativ avdelning säger skylten. vård för patienter med svåra symtom av sin sjukdom och patienter som befinner sig i livets slutskede.
I Lettland finns Margit på frimärke, och regeringen där har gett henne medalj, liksom svenske kungen.
 
Trots vetskapen om att livet snart är slut, skrattar Margit mellan gråten. Kanske beror det på morfinet. Kanske är det bara så Margit är. En glad människa. Oavsett.

Margit Rapp svårt sjuk, men vill ändå hjälpa
Nu har hon rest färdigt

103 gånger har hon sagt att det blir sista resan.
Nu är Margit Rapp svårt sjuk, men hoppas på hjälp att hjälpa en sista gång.
– Hellre en slant till barnen i Lettland, än blommor på begravningen, säger hon.


Den 104:e resan blir alltså inte av för Faluns mesta hjälparbetare. Trogna medarbetare får fixa den transporten.
– Det är bland annat sängar som ska till ett sjukhus, säger Margit Rapp som sedan tre veckor själv ligger i en sådan. Eller sitter. Trots vidrig värk är hon hyfsat pigg, smärtlindringen fungerar när DT kommer på besök.
Hon öser rosor över personalen på palliativa avdelningen som tar sig tid för småprat och kramar. Kanske får hon snart åka hem, under tiden vaktar sonen Kjell huset. Han och dottern Karin är förbi dagligen, vänner hör av sig, och med posten kommer brev och teckningar från Lettland.
– Det här var ju hemskt onödigt, jag har inte tid att vara sjuk. Och även om jag haft ett hyfsat långt liv känns det orättvist och svårt att ta in, säger 84-åringen som alltid varit en kraftkvinna.
Hon tar gärna emot besök, men det är svårt att hantera andras sorg, och hon orkar inte administrera fler skänkta prylar. Det finns redan en lastbil full.
– Men jag har inte orkat tigga pengar, och det fattas nog 20 000 kronor för att bilen ska komma iväg.
– När jag vart frimärke räknade de ut att jag samlat in 10 miljoner... Jag kan inte förstå att folk har velat hjälpa mig så mycket.
I Lettland finns hon alltså på frimärke, och regeringen där har gett henne medalj, liksom svenske kungen. Utmärkelserna är många, men störst är ändå glädjen över att kunna hjälpa.
Det var hösten 1991 som Margits började engagera sig. Dottern ordnade ett utbyte med en skola i Rezekne. Lärare och elever bodde hemma hos paret Rapp. Lettland hade just blivit självständigt och besökarna berättade om fattigdom.
Margit började skicka matpaket. Och en dag när hon var på väg för att handla i Hosjö stötte hon ihop med ett reportageteam från Falu Kuriren. Hon fick 30 kronor till makaroner av journalisterna och dagen därpå stod det i tidningen.
Sedan fick hon och maken inte en lugn stund, huset blev överfullt med grejor och folk började skicka pengar i kuvert.
Över 30 000 människor har Margit hjälpt till ett drägligt liv. 103 resor har hon gjort, och redan första gången sa hon att det var den sista... Sedan började hon samla pengar till nästa på färjan hem.
I januari föll hon illa i en trappa. Om hon inte skadat ryggen och fått svår värk hade kanske läkarna upptäckt cancern tidigare, men nu har den spritt sig.
– Fast läkaren säger att det nog var för sent redan i januari, och nu finns inget att göra. Jag har inte så lång tid kvar. Fast jag känner mig för frisk för att vara sjuk, säger Margit Rapp.
Nu är hennes önskan att den där sista lastbilen ska komma iväg, och att barnen på barnhemmet ska få en slant.
– Jag har slitit i 23 år, nu vill jag en sista gång kunna göra något för dem.
Om det är någon som vill hjälpa Margit Rapp att hjälpa så är det plusgiro 6328310-5 som gäller.


måndag 1 december 2014

Elitsatsning.

Jag och kollega Anders åkte till Mora för att träffa skåneparet som lämnade allt. För att elitsatsa på skidåkning. Här är några av mina bilder.






Reportaget kan du läsa HÄR. Om du har tur. Annars kostar det pengar och du får vänta till mina kollegor tycker att det kan vara gratis.
Och min film, där Adam Ekstedt gör ett laktattest, kan du se här.

Den sista färden...

.Eller i alla fall den sista rundvandringen på Dalademokratens gamla redaktion. DD har flyttat ur sitt gamla tidningshus och huserar nuförtiden i vårat hus.

Se min lilla film.

måndag 17 november 2014

Sanna Kallur

Är på väg tillbaka. Det ska bli intressant att se hur långt det går. Hoppas hela vägen. Förra inlägget visade min briljans över häckarna. Det slipper du nu. Här kommer bara bilder på Sanna.








onsdag 22 oktober 2014

Kallur-vs-Dafgård

Jag återkommer med bilder från dagens jobb. Här har du en liten film så länge.

Foto. Martin Trygg

fredag 3 oktober 2014

Veckans webb-tv

Här är min webb-tvproduktion från veckan. Den ena är sämre än den andra. Men nivån håller. Ungefär två rörliga inslag per dag, med tillhörande printmaterial. Med det menar jag stillbilder till papperstidningen och till webben.











Nu ska jag ta helg. Gör det du med.

torsdag 25 september 2014

DT-Puls

Runt nyår startade vi en liten nyhetssammanfattning på DT. Vi kallar den för DT-Puls och sänds varje vardag kl 15.05
Vi är alla med och bidrar till programmet, och därför varierar så klart kvaliteten på materialet.
Med tanke på att vi är pappersjournalister, eller var pappersjournalister ska jag nog säga. Så der det rätt bra ut. Vi hade aldrig gjort nått liknande, och det har blivit snyggare under tiden.
Här kommer ett de första programmen vi gjorde, och ett av de senaste.
Helt random valda program som jag har producerat. Eller klipt ihop.


tisdag 23 september 2014

Webb-tv. Så här ser det ut.

Nu har jag surrat en massa om webb-tv. Här kommer nu en väldig massa filmer som jag har gjort. En del av filmerna har jag haft hjälp av duktiga kollegor som har intervjuat och gjort spikar. Men de flesta vill jag påstå, är jag ensam skyldig till.
Inget av dessa klipp är några mästerverk. Men jag vill nog mena att det tar sig.
Det här är då endast ett litet antal av de rörliga klipp vi gör på dagarna. Minst ett inslag om dagen är normalt. Oftast fler.
Sen är det ju så att inget av det här får ta tid. Då hinner man ju liksom inte med.
De flesta av klippen är gjorda samtidigt som själva intervjun äger rum. Före, under och efter reportern gör sitt jobb.
Samtidigt som jag ska ta stillbilder. Man har lite att tänka på när man jobbar.
Kolla igenom materialet och tyck till. Det skulle vara kul.












tisdag 16 september 2014

Plötsligt händer det

Ibland händer det, att man åker på ett jobb som bara ska fotograferas. Alltså inte filmas, utan bara fotograferas.
Normalt sett ska allt filmas i första hand. Sen kan man fokusera på stillbilder.
Den här gången skulle jag plåta en liten Boulematch.
Jag gick igång totalt verkade det som.
Jag märkte det inte själv, men jag såg reporterns blick när hon insåg att jag hade lagt in 13 bilder. Vi hade plats för en liten höjdare i tidningen.
Ingen bild är något mästerverk, men jag hade kul.
Jagade bilder överallt och bara myste.
Samma sak hände idag.
Jag skulle bara ta nån bild på en man som ska arrangera nånting. Jag drog runt på den där gubben i alla miljöer och möjliga vinklar.
Det är helt klart en annan värld vi lever i nu. En värld som har smugit sig in i våran verklighet. Men som har exploderat totalt den senaste tiden. Det är rörligt, rörligt och rörligt som gäller. Vi sänder LIVE-TV snart varje dag och tekniska prylar tar över det mesta. Fotografin knuffas undan och ingen verkar bry sig.
Jag blir lite rädd, men samtidigt är det väl bara att infinna sig. Vi får väl se vart det leder och vart det hela landar. Så skriver också min väl Lars Dareberg i ett sms, och vi är överrens.
Jag försöker att få med det snygga och konstnärliga i mina filmer, men det är svårt. Än mindre bryr sig ledningen om hur det ser ut. Bara att det rör sig verkar vara det viktiga. Men skam den som ger sig, jag tänker fortsätta filma och fotografera på det sätt jag tycker är fint och riktigt.
Vi får väl se vart det tar mig.
Här kommer några Boulebilder.
Här ser du skuggan av mig, med mikrofonen monterad. Så arbetar jag nuförtiden. Förr satt blixten där. Men vem behöver blixt nu?

Fika i pausen.

Gubbarna fikade de med. Men lite längre bort.

Ett lag har vunnit. Först till tretton vinner. Typ.

Närmast den lilla gröna bollen vinner. Typ.

En liten lösning för att slippa böja sig ner efter kloten. Du ser den in action på första bilden.

fredag 29 augusti 2014

Svenskarnas Parti i Falun

Idag höll Svenskarnas Parti (SvP) torgmöte i Falun. Ni vet, de där ni hörde talas om i Limhamn. Eller de ni hörde talas om i Limhamn var nog mer de där andra som bråkade. De så kallade motdemonstranterna. Som bråkade med polisen. Eller hur det nu va.
Men i Falun gick allt lugnt tillväga, inget trubbel alls.
Vad beror det på?
Är vi i Falun bättre på att uppföra oss?
Har vi bättre poliser?
Ingen aning, men idag blev det inga bråk att tala om. Det va kanske inte lika många upprörda människor i Falun som i Limhamn. Det finns säkert många faktorer till den lugna stämningen idag.
Men jag blir lite fundersam över hur det fungerar dagar som dessa. Jag tror att killarna i SvP, som besökte Falun idag, var fyra stycken.
Polisen som bevakade det hela var ungefär 200 stycken hörde jag. (ta det med en nypa salt)
Antalet människor som gapade och skrek en massa fula ord kan ha varit, typ tusen.
Vi från pressen kan ha varit ca 20 journalister.
Så all denna uppståndelse för fyra! personer på torget.
Hade det inte varit lite enklare att bara stanna hemma och låta dessa fyra! herrar stå där, ensamma, till ingen nytta?
För vem och vilka vinner på all uppståndelse?
Jag tror då inte att det är mänskligheten som kammar hem den vinsten.
Det gör nog säkert de där fyra! herrarna. På nått sätt.
Å hur bra är det?
Och framför allt, vad kostade det här kalaset?
Jag hoppas att jag tänker fel, och att det här är den rätta vägen. För annars kastar vi ju en massa skattepengar i sjön. Pengar vi hade kunnat haft kul för. Eller?
Här kommer lite bilder från dagen.
SvP på Stora torget i Falun

SvPs Stefan Jacobsson.

Folkmassan visar sitt missnöje.

Vänsterpartiet med Daniel Riazat visade sitt missnöje.

ljudlöst missnöje.

En av de fyra

Nån skriker nått till Stefan.

Han går därifrån.

Polisen i lugna fina samtal med allmänheten.

Mer givande samtal.

Sen hade Sverigedemokraternas ungdom ett mindre torgmöte en bit därifrån.

Där de visar vad de går för.

Och fick ta emot allmänhetens missnöje.