Fjällgrycksbo

Jag och kollega Per gjorde del 12 eller 13 i byaserien häromdagen. En trevlig reportageserie där vi åker ut i en liten by och träffar de som bor där. Jag har nog skrivit om det förut så i stannar här. Nu åkte vi till en by som heter Fjällgrycksbo. Inget fjäll, inte heller låg det i Grycksbo. Men nästan. Det låg på en höjd och byn ligger nån mil ifrån Grycksbo.

Erika Bränd och Andreas Andersson bjöd in oss i sitt hem och bjöd på nybakta bullar och kok!!!kaffe. Efter det nygjord rabarberpaj och vaniljglass. Och banankaka, inte glömma det. Nu hittar jag inte reportaget på våran egen hemsida, så jag klistrar in texten här.

FJÄLLGRYCKSBO

De har hittat hem.

Med barn, Rödkullor, häst, höns och getter fyller man byn med liv.

Och håller historien levande.

– Våra förfäder kom från byn, säger Erika Bränd och Andreas Andersson.

Paret är Bjursingar, från Baggbo och Andersbo.

Men för snart tio år sen slog de till och köpte egendomen i Fjällgrycksbo.

– Min morfar och mormor bodde i byn. Och ännu längre tillbaka har både mina och Erikas förfäder bott i byn, säger Andreas.

Nu för de historien vidare också på ett annat sätt.

Man har kor som betar i sluttningarna ner mot sjön - Rödkullor.

– Byn blomstrade förr. Då hade man kor här och brukade åkrarna. Men när vi köpte kossorna hade det inte varit kor i byn sen 60-talet, säger Erika, som från vardagsrumsfönstret ser de fem korna, de tre kalvarna och de fyra tjurarna lugnt och fint stå och äta.

Man valde Rödkullor av speciella skäl.

– Ja, det var den lantrasen som fanns här på gårdarna i byn förr. Det ville vi fortsätta med. Dessutom ville vi göra en insats för rasen, som varit hotad så länge, säger Erika.

Kossorna har namn.

Lillgullan går fridsamt och vill bli kliad.

Och alla de andra djuren på gården har också namn: getterna, hönsen, kaninen, katten och hästen.

– Bor man som vi gör är det förstås naturligt att ha djur. Det blir en viktig del av livet. Vi avsätter ett par timmar om dagen till korna. Men nu blir det enklare när de går ute, säger Andreas.

Men några hundraprocentiga bönder är de inte.

De har andra jobb.

Erika, som tidigare jobbat i hemtjänsten i Bjursås och varit hemkunskapslärare på skolan, pendlar till Sandviken, där hon jobbar på LRF - bland annat med att värva medlemmar till organisationen.

– Det är inga problem med pendlandet. Men jag trodde väl aldrig att jag skulle jobba utanför Dalarna. Jag har ju alltid hållit mig i socknen...

Andreas har kört borrvagn och pistmaskin och lagat skogsmaskiner. Ett tag var han uthyrare.

Nu är han kyrkvaktmästare i Bjursås församling. Han har jour många helger.

Dessutom är han deltidsbrandman i Bjursås - och får ofta vara beredd, om något skulle hända.

– Det är fritt och bra att jobba i kyrkan. Jag trivs verkligen med jobbet. Man får träffa mycket folk. Och sen känns det bra att få göra en insats i brandkåren, även om man vill att det ska hända så lite som möjligt.

Paret Bränd/Andersson har fullt upp.

Civila jobb, djur på gården, odlingsland, skogsbruk och åkermark som ska skötas.

Plus barnen - Wilhelm, Wiktor och Walter.

Alla stavar med W.

Varför?

– Tja, säger Erika och ler, det bara blev så...

Hur får man då vardagen att gå ihop?

– Barnen åker taxi till och från skolan. Vi pusslar ihop allt till slut. Kör det ihop sig helt har vi nära och kära som hjälper oss.

– Men vi har valt att bo så här, för naturen och djuren uppväger allt. Och vi har bara tolv minuter till Bjursås, säger Andreas och Erika, som kan stå på gårdstunet, greppa tystnaden och se ut över Fjällgryckens glittriga vattenspegel och de väldiga skogarna längre bort - ett litet paradis i en annars så uppskruvad värld...

Text: PER MALMBERG DT.

En kossa blev nyfiken, tydligen inte på det trevligare sättet då den tydligen är lite elak. Men jag han undan.

/Dafgård