Pressfoto på landsort: Ett reportage om spädbarnsdöd.

Vissa jobb är roliga, andra är tråkiga. En del jobb är svåra och andra är lätta.
Jag vet inte vad jag ska kalla det här reportaget, jobbigt, svårt, tungt eller viktigt.
Men det är ett reportage som fick mig att se en sida som inte är helt självklar för oss som inte har drabbats av tragedin när ens barn dör.

Jag väljer att köra min duktiga kollega Karin Diffners ingress och text här.
Längre ner hittar du mina bilder och en film.

Hon fick heta Snö. Flickan som föddes den 21 januari 2014. Dagen efter att hennes hjärta slutat slå.
– Det var så fin snö den dagen, en sådan virvlande snö som samerna kallar rävjaktssnö, berättar hennes mamma Towe Undvall.

Det börjar skymma när Towe Undvall öppnar dörren till trävillan i Lilla Främsbacka utanför Falun. På höften har hon Jonatan, tio månader. Han tittar nyfiken på oss när vi sätter oss i soffan.
På bordet står två bilder. En föreställer den nyfödda Snö och hennes föräldrar. Den andra hennes hand- och fotavtryck i grönt. I hörnet sprakar en stor kamin.
– Den värmer långt, den, konstaterar Towe.

Hennes och maken Stefans första graviditet var normal. De gladdes över bebisen i magen. Funderade på vad det var för liten individ därinne. Såg hur kaffekoppen som Towe ställt på magen guppade av sparkar.
Den 26 januari skulle barnet komma enligt barnmorskans beräkningar. Men den 18 januari, en lördag, hade Towe varit ute och åkt skidor och tyckt att magen kändes annorlunda.
– Sedan på söndagen rörde sig barnet inte, så vi ringde till lasarettet och fick komma in direkt, berättar hon.

Någon information om att inte alla barn föds levande hade paret inte fått från barnmorska och föräldragrupp. Towe hade emellertid en vän som hade drabbats, så de var medvetna om risken.
– Jag blev jätteorolig, men samtidigt vill man inte tro att det ska hända, säger Stefan.
På förlossningen väntade flera undersökningar innan läkarna konstaterade att barnets hjärta hade slutat slå. För Towe och Stefan var det svårt att förstå beskedet.
– Det kändes bara tomt. Det var en konstig dag och man blev liksom avskärmad från allt.

Towe berättar lugnt och sakligt, men ibland stockar sig rösten och ögonen fylls av tårar. Stefan smeker hennes kind.
– När man pratar om detaljer så här, så kommer det över en. Annars går det bra.
Nästa dag sattes förlossningen i gång. Stefan var rädd för hur det skulle gå, hur han själv skulle reagera över att få se sitt barn, en död människa.
– Vi är så avskärmade och skyddade från döden i vårt samhälle. Jag tyckte det var otäckt på något sätt, men jag vet inte riktigt vad jag var rädd för. Det var en odefinierad rädsla.
Stefan berättar att det blev helt tvärtom när dottern föddes och han fick hålla i henne.
– Samtidigt som det var så sorgligt, så var det en fantastisk upplevelse att få se den här lilla fina människan. Det var oerhört helande och jag kände både glädje och lättnad.

Tiden som följde var omtumlande. Sorgen blandades med glädje. Glädje över att faktiskt ha haft barnet i nästan nio månader.
– Att fokusera på minnena från graviditeten har hjälpt oss mycket. Jag har aldrig ångrat att vi försökte skaffa barn även om det inte slutade som vi ville. De nio månaderna var bitvis den lyckligaste perioden i mitt liv, säger Stefan.
Paret fick stöd av personalen på förlossningen, psykolog, kurator, diakon och föräldragrupp. Dagarna gick åt till olika möten och att träffa Snö så mycket som möjligt. Först på sjukhuset. Sedan på bårhuset.
– Det var svårt att lämna henne i kylrummet, men vi ville inte ta hem henne, säger Towe.
Stefan förklarar att de bara ville ha de ljusa minnena av dottern, från graviditeten, hemma och att de trodde att det var sätt att hålla sorgen borta från vardagslivet.
– Man har olika sätt att hantera sorg och vi två är båda ingenjörer och logiska. Vi tänkte att "det kanske skulle känns bra att ta hem henne nu, men det kommer att bli värre sedan".
Nu, snart två år efteråt, känner de båda att det var rätt.

Annat som har gjort det lättare att bära sorgen och bearbeta den är att både Towe och Stefan varit öppna med vad som hänt och berättat för omgivningen. De fyra veckor som gick mellan förlossningen och begravningen var det inte bara de två som fick träffa Snö. Många släktingar, vänner och till och med grannar gjorde det också.
– Alla som hälsade på var först stressade och oroliga, men det försvann när de fått se henne och insett att det inte var något farligt, säger Towe.
En månad var lagom tid för att hinna ta avsked av dottern, tycker paret. Efter begravningen begav de sig ut på en 22 dagar lång fjälltur i Lappland.
– Det var väldigt skönt att bara vara vi två och att hinna tänka alla tankar klart, säger Towe.
Att de skulle försöka skaffa ett till barn var båda överens om men blev ändå överraskade över att det gick så fort. Stefan var den som var mest orolig under graviditeten som han beskriver som tidvis stressig.
Towe fick gå på extra kontroller och paret kände hela tiden ett stort stöd från mödravården och förlossningen. Den 16 januari 2015 föddes Jonatan.
– När han tog sitt första andetag och man hörde ett litet pip, då vart pappa glad, säger Stefan och ler mot sonen.