Jag är Djurgårdare sedan barnsben och där har jag mitt sportsliga hjärta. Men när man jobbar får man lägga känslor, värderingar och allt liknande hemma på hyllan när man går till jobbet. För hur skulle det annars se ut?
Jag står inte på någons sida när jag jobbar, vi journalister måste hålla en stabil balans i vårt yrke.
Mördare, våldtäktsmän, Moderater eller Sverigedemokrater. Alla behandlas lika. Från min sida då. Hur andra gör är upp till dem.
Mina egna värderingar får jag som sagt lämna hemma.
Det kommer aldrig att synas att jag är Djurgårdare när jag fotograferar Leksandsmatcher. Så är det. Eller vilken match som helst. Jag kan jubla eller gråta inombords när målen rasslar i nätet. Men det syns inte.
Så därför funkade det bra att göra ett reportage, där jag måste stå och lyssna på sånger som får mig att må lite småilla.
Så är det bara.
Men det va ju kul också, att få höra hur de här människorna resoneran och diskuterar inna, under och efter match.
Vi är ganska lika i slutändan. Vi som håller på ett lag.
I ur och skur.
I med eller motvind.
Här kommer lite av de bilder jag tog, i den där otäcka Leksandsklacken.
