Det Bäckis tjänar i månaden. Måste jag gneta i tio år för att matcha.
Så kan det vara, inte för att jag är bitter.
Mest fundersam, hur någon kan vara värd dessa summor för att lira ishockey. Och då ligger han ändå långt efter de största stjärnorna.
Nicklas Bäckström i sin egen ishall i Valbo. Nickback Aren som den heter.
Hans signerade tröja hänger i ett glasat skåp i cafeterian.
Så då kom hon hem till slut. Till Falun. Till tusentals firares stora glädje.
Stortorget i Falun var fyllt till bredden i går.
Jag och Jenny stod ensamma innanför fönstret igår, och jag frågade henne hur det känns att alla dessa tusentals människor var där bara för hennes skull.
Då verkade det gå upp för henne.
Ja det är helt galet, det har jag inte tänkt på, svarade hon.
Galet.
Jenny smyger fram till fönstret och kollar lite nyfiket ut över publikhavet.
Minuten innan Jenny går ut och möter folket.
De här bilderna avskyr jag. Men jag var bara tvungen. Jag har ju aldrig fotograferat en OS-Guldmedaljör tidigare.
Stolt klubbkompis med autograf på tröjan.
Jenny i tårar.
Publiken på stora torget.
Jenny får syn på två bilder som kommer att pryda nån vägg, någonstans i Falun.
Jenny Rissveds tog som bekant OS-Guld i Rio. Jag var inte på plats. Hör och häpna.
Men jag har träffat henne förut.
Hemma i Falun.
Och därför vill jag visa mina bilder på henne, igen.
Vi ska fira henne på torget i Falun.
Då kanske det blir fler bilder på henne.
Det är fan stort att få ett OS-Guld till lilla Falun.
Tack Jenny.
Min vän och typ, kollega Henrik Hansson ställer ut superbra och fina bilder på skiftlag B på SSAB i Borlänge. Anna Östlund skriver och tillsammans gör de en lika fin bok. Bor du i krokarna gör du rätt i att ta dig till Borlänge bibliotek och titta å köp.
Jag och mina duktiga kollegor
Mikael Hellsten
Carl-Johan Goth
Karin Diffner
Martin Trygg och
Ann-Sofi Masth
Har gjort en reportageserie om barnfotboll och en ny regel som säger att man inte får räkna resultat i cuper och seriespel för barn under 12 år.
Denna regel (som träder i kraft 2017) skapar debatt och har delat upp fotbollsfolket i två läger.
För, och emot. Så klart.
Vi gjorde dessutom en liten dokumentärfilm som sändes samtidigt som reportagen publicerades.
Producent Martin ritade upp en liten dramaturgival, som han kallade den. Som senare blev en orm. Som sen blev en rad med post it-lappar.
Jag har filmat och redigerat dokumentären, med hjälp av kollega Mikael som har filmat det jag inte han med. För mitt i allt måste det "vanliga" jobbet skötas också. Men de sista dagarna fick jag tid avsatt för att bara jobba med dokumentären. Förutom den sista och avgörande dagen, då jag låg på sjukhus med brutna revben.
Men det tar vi en annan gång.
Det är första gången som jag gör en film som är längre än 5 minuter typ, och det ska sägas att det var lite läskigt. Men jag tycker att det blev bra.
Men man inser att det behövs väldigt mycket filmmaterial för att täcka en film på 15 minuter. Första bildtorsken kom redan efter ca 5 minuter in i filmen. Och då tyckte jag att jag hade sjukt mycket material att jobba med.
Men en liter dagstur i mina gamla kvarter där jag växte upp löste det hela på en perfekt sätt. Bra bilder och en fin dag i försommarvärmen.
Stillbilderna till det här inlägget är tagna mellan filmsekvenserna. Och vi har kört minst fyra dagar med olika delar i papperstidningen.
Jag har som sagt aldrig gjort en dokumentärfilm tidigare, så det kändes väldigt pirrigt och smått omöjligt. Men det tuggade på bra bara jag började. Men det är ett helt annat tänk än att bara sätta ihop ett webb-tvklipp som man normalt gör.
Själva reportagen då, ja det är ett grepp vi ville göra, på ett ämne som berör många. Alla spelar ju fotboll. Typ. Och alla har säkert en åsikt om hur man ska spela. Speciellt föräldrarna till barnen som spelar. Det är de som är roten till allt det onda i det här fallet.
Jag ska erkänna att jag hade en bestämd åsikt om hur den här regeln var bra eller skit. Men inte helt ovanligt när man är ute i verkligheten och pratar med människor så inser man grejer, och ser saker ur ett annat perspektiv. Jag har kanske inte helt svängt i mitt tycke om den nya regeln. Utan kanske insett att det inte är så där jävla enkelt att tycka si eller så.
Nånstans är det ena rätt och andra är också rätt. Om man ser till att mixa det med andra ingredienser som göt att allt lirar med varandra.
Barn är barn. Fotboll är fotboll. Det som är det viktiga är nog att hitta en bra lösning att få bort hetsiga föräldrar från sidlinjen.
Varje reportage har en egen webb-tvfilm. De kan du se HÄR. Och HÄR. Och HÄR. Och HÄR
Jag har valt att visa några av mina bilder här på bloggen från nazistdemonstrationen i Borlänge.
Jag funderade om det inte var så att de hade fått nog med utrymme och synlighet i media.
Men sen så tänkte jag att det är viktigt att visa hur det ser ut i verkligheten, eller i alla fall verkligheten som den såg ut i Borlänge den 1 maj 2016.
Så här nedanför ser du ett fåtal av mina bilder från nazistdemonstrationen i Borlänge i söndags.
Fler nazister än någon förväntat sig skulle jag tro.
Färre motståndare än alla förväntat skulle jag tro.
Jag och min kollega Anton Ryvang stod för stillbilderna i DT,s bevakning, och de kan du se HÄR.
Demonstrationsdeltagarna samlades vid Maserhallen i Borlänge, för vidare promenad in mot centrum.
En kvinnan ställer sig i vägen för demonstrationståget.
En overklig syn på Hagavägen i Borlänge.
När demonstranterna tågade genom stan.
En blick som klart visar sin avsky.
Motdemonstranter i Liljekvistska parken i Borlänge.
