Här kan du se mitt jobb på våran webb idag.
Jag har skrivit om Kent för ett år sedan. Då gjorde jag och kollega Anders ett reportage om två killar som har det lite motigt i livet. Det kan du läsa om HÄR., HÄR. Och så HÄR såg det ut på min blogg.
Jag träffade Kent förra året, då åt han frukost på RIA-stugan i Falun. Det tog några dagar innan han öppnade sig och började prata med oss.
De här gången pratade vi som vänner. Han berättade om hur det hade gått sedan vi sågs senast. Hur livet går vidare.
Förra året fick vi inte följa med till Kents dåvarande boende, men nu var det inga problem.
Jag tog bilen och hämtade honom på stan efter att han hade uträttat några ärenden.
När vi kom fram till vandrarhemmet där han bor nu, visade det sig att Kent hade satt upp mina bilder på väggarna.
Fint tycker jag. Det måste ändå betyda att han uppskattade mitt jobb förra gången.
Han blev sedd och kanske det hjälper honom att komma vidare.
Här kan du läsa min text som vi kör i tidningen idag.
Bordsgrannen vid frukostbordet på RIA är övertygad om att Kent skulle klara av att bo i egen lägenhet.
Själv är han tveksam.
– Jag har inga möbler, och sen är jag för snäll och skulle bara släppa in folk som inte kan sköta sig.
Kent Nyberg från Falun är snart 72 år, han bor på ett vandrarhem där värmen knappt fungerar. Nyligen lagades ledningarna i byggnaden, tidigare fanns det varken vatten eller avlopp. Elementen var isande kalla.
– Nu har vi fixat pelletsbrännaren så elementen fungerar igen. Men det kan nog bli kallt i vinter, säger Kent
– Då får det bli ett extra täcke.
Men att skaffa egen lägenhet är inget han vill göra. Oron över att få för stort ansvar är avskräckande. Han har heller inga möbler att ställa i hemmet, inga kläder. Det han äger är de kläder han går och står i.
Pensionen räcker precis för att få det att gå runt.
– Jag har levt på mikromat i sju månader, skrattar Kent.
Vandrarhemmet är lite som en sista utväg, en utväg som fungerar.
– Vad fan ska jag göra då? undrar han.
– Jag får ingen lägenhet heller, mitt förflutna sätter stopp för det.
Kent har bott hos kriminalvården i över 20 år, betalningsanmärkningar hos kronofogden gör inte läget bättre.
Han fick diagnosen adhd i somras. En diagnos Kent kämpat för att få i många år. Nu får han medicin för sin sjukdom och livet börjar ta form.
– Jag har ju känt i hela mitt liv att nått är fel. Men när jag var ung var det ju en skam att ha ett barn som var avvikande, därför sopades det under mattan.
Kent har, med egna ord, självmedicinerat med droger för att må bättre.
Men det är slut på det nu, i dag lever han ett drogfritt liv.
Han åker buss in till stan för att äta frukost och tvätta de kläder han äger. Han handlar mat på Ica och tar ett varv på stan. Sen blir det bussen hem igen.
– Att bo på ett vandrarhem är i alla fall bättre än att sova på en toalett eller i någon källare. Det har jag fått nog av. Finns det inget annat så är det så.
Kent är rädd för att han kommer att isolera sig ännu mer i en egen lägenhet.
– Sen har jag ju en förmåga att tycka synd om andra och släppa in folk som inte kan sköta sig. Det brukar inte hyresvärdar uppskatta.
Så här ser det ut i papperet idag.
