Pressfoto på landsort: 2013

tisdag 17 december 2013

Hårda tider

Det är hårda och tuffa tider inom tidningsbranchen. Det märker vi på DT på många sätt.
I år får vi ingen julklapp.
Det spelar ingen roll tycker jag, men det märks att vi inte har pengar.
Men när våran SJF-klubb fick höra att vi inte får julklappar tog de saken i egna händer.
Och idag kom tomten till oss på redaktionen.
Jag anar att det är min kollega Bo Joffer som är tomten. Det liknar honom ganska mycket.

Här kommer tomten in till mig med ett paket. Tack tomten.

Tomten med sin nisse och kollega Anders Norin.

Kollega Mats Nilsson får sitt paket.

Nöjesredaktör Anders K Gustafsson får paket

Mattias Karlsson får även han en julklapp.

Sen va jag tvungen att sticka på jobb, men tomten fortsatte runt hela redaktionen och delade ut sina julklappar.
När det sipprade ut till redaktionsledningen att man på vår tomteverkstad på MT höll på med vår julklapp ändrade ledningen sig och lovade att istället för julklapp så skulle DT skänka pengar till behövande på Filippinerna och bjuda medarbetarna på en jultallrik.
Så allt ordnade upp sig till slut.

torsdag 12 december 2013

Alla är fotografer

På väg från tingsrätten till Donken passade jag på att ta en bild, två till medan jag mumsade i mig en burgare.

onsdag 4 december 2013

PFK-Dalarna

Nu har vi startat en blogg. Eller vi, det är herr ordförande Henrik Hansson som ligger bakom det hela. Mycket kul initiativ tycker jag.
Där kommer du att få läsa lite om oss fotografer i Dalarna. Först ut är Min kollega Jonatan Svedgård.
HÄR hittar du länken.

onsdag 27 november 2013

Kent Nyberg

Vi på redaktionen fick de sedvanliga siffrorna på antalet hemlösa i länet. Kollega Mattias skrev den lite torrare grejen om läget, och jag tog tag i den mer mänskliga grejen.
Här kan du se mitt jobb på våran webb idag.
Jag har skrivit om Kent för ett år sedan. Då gjorde jag och kollega Anders ett reportage om två killar som har det lite motigt i livet. Det kan du läsa om HÄR., HÄR. Och så HÄR såg det ut på min blogg.
Jag träffade Kent förra året, då åt han frukost på RIA-stugan i Falun. Det tog några dagar innan han öppnade sig och började prata med oss.
De här gången pratade vi som vänner. Han berättade om hur det hade gått sedan vi sågs senast. Hur livet går vidare.
Förra året fick vi inte följa med till Kents dåvarande boende, men nu var det inga problem.
Jag tog bilen och hämtade honom på stan efter att han hade uträttat några ärenden.
När vi kom fram till vandrarhemmet där han bor nu, visade det sig att Kent hade satt upp mina bilder på väggarna.
Fint tycker jag. Det måste ändå betyda att han uppskattade mitt jobb förra gången.
Han blev sedd och kanske det hjälper honom att komma vidare.
Här kan du läsa min text som vi kör i tidningen idag.

Bordsgrannen vid frukostbordet på RIA är övertygad om att Kent skulle klara av att bo  i egen lägenhet.
Själv är han tveksam.
– Jag har inga möbler, och sen är jag för snäll och skulle bara släppa in folk som inte kan sköta sig.

Kent Nyberg från Falun är snart 72 år, han bor på ett vandrarhem där värmen knappt fungerar. Nyligen  lagades ledningarna i byggnaden, tidigare fanns det varken vatten eller avlopp. Elementen var isande kalla.
– Nu har vi fixat pelletsbrännaren så elementen fungerar igen. Men det kan nog bli kallt i vinter, säger Kent
– Då får det bli ett extra täcke.
Men att skaffa egen lägenhet är inget han vill göra. Oron över att få för stort ansvar är avskräckande. Han har heller inga möbler att ställa i hemmet, inga kläder. Det han äger är de kläder han går och står i.
Pensionen räcker precis för att få det att gå runt.
– Jag har levt på mikromat i sju månader, skrattar Kent.
Vandrarhemmet är lite som en sista utväg, en utväg som fungerar.
– Vad fan ska jag göra då? undrar han.
– Jag får ingen lägenhet heller, mitt förflutna sätter stopp för det.
Kent har bott hos kriminalvården i över 20 år,  betalningsanmärkningar hos kronofogden gör inte  läget bättre.
Han fick diagnosen adhd  i somras. En diagnos Kent kämpat för att få i många år. Nu får han medicin för sin sjukdom och livet börjar ta form.
– Jag har ju känt i hela mitt liv att nått är fel. Men när jag var ung var det ju en skam att ha ett barn som var avvikande, därför sopades det under mattan.
Kent har, med egna ord, självmedicinerat med droger för att må bättre.
Men det är slut på det nu,  i dag lever han ett drogfritt liv.
Han åker buss in till stan för att äta frukost och tvätta de kläder han äger. Han handlar mat på Ica och tar ett varv på stan. Sen blir det bussen hem igen.
– Att bo på ett vandrarhem är i alla fall bättre än att sova på en toalett eller  i någon källare. Det har jag fått nog av. Finns det inget annat så är det så.
Kent är rädd för att han kommer att isolera sig ännu mer i en egen lägenhet.
– Sen har jag ju en förmåga att tycka synd om andra och släppa in folk som inte kan sköta sig. Det brukar  inte hyresvärdar uppskatta.

Så här ser det ut i papperet idag.

onsdag 20 november 2013

Man tar det man har

Vi blir färre för var dag. Men samtidigt fler. Färre journalister, men fler människor på redaktionen. Hur det går ihop vet jag inte, men så blir det. Vi äter tårta nästan en gång i veckan på redaktionen. Men det är inte tårta i gott syfte, det är avgångstårtor. Avsked och tårar.
Fler blir vi då annonsfolket ska flytta in till oss.
Allt ska rivas ner och byggas om.
Kan bli bra, kan bli dåligt.
Nån form av fotostudio har vi inte, då får man ta det man har.
Då ser det ut såhär när man gör jobb.

onsdag 13 november 2013

Hårdhänta vuxna barn

Ishockey är så mycket mer än det du ser från läktaren eller framför tvn. Jag som fotograf får höra och se mycket konstigt nere vid rinken. Matchen igår bjöd inte på så mycket trashtalk som sig bör. Men förra gången fick Leksands Mikael Johansson höra, från mycket nära håll hur jävla fet han är. Frölundas spelare som stod i båset lutade sig ut över sargen och skrek dessa ord, näst intill i örat på honom. Under pågående spel.
Vuxna män som beter sig, haha.
Jag kan nästan inte ens nämna de ord man hör annars. Men jag kan säga så mycket som att det nämns mycket om systrar och mammor. Ibland även pappor.
Igår gick Tobias Forsberg på en klocka så han fick sova ett tag på isen. När sedan Färjestads Tollefsen fick sitt straff för den utdelade smällen fick han ett smärre frispel. Helt oskylldig enligt honom.
Jag fotograferade en annan medvetslös spelare för något år sedan, då åkte den tacklande spelaren och highfivade sina lagkompisar efter sitt mästerverk.
Man hör ofta från spelarbåset hur jävla bra tacklingen va som polaren nyss utdelade. Speciellt om den resulterade i någon form av skada.
Men när det handlar om en spelare i sitt eget lag som åker på en smäll, ja då blir det ett jävla liv. Då handlar inte kommentarer om mammor eller systrar. Då är det mer regelrätta mordhot som vrålas.
Återigen, vuxna män. Män med barn och familj. Män som kanske rent av ska föreställa förebilder för unga.
Men det är väl tur att du som "vanlig" åskådare inte får se eller höra allt.
Men nu fick du veta lite hur det kan gå till.
Sen har vi fotbollen. Men det tar vi en annan gång.

Vart vart vart...

En medvetslös Forsberg

En vansinnig Tollefsen som precis har slagit av sin andra klubba i rent raseri. Att han går med skridskor utan skydd på asfalt verkar inte spela någon roll.

Johan Ryno har gjort mål och firar.

Pelle Prestberg byter gricker. Lite gulligt på nått vis.

Stressa inte

För om man stressar så blir det lätt såhär.

Barnen hade inte bråttom.
Jag hade inte bråttom.
Varför slarvar jag då med bilden?
Jag vet inte, bara dumt.
Den hade blivit så mycket bättre om jag hade justerat lite. Nu när jag ändå valde att arrangera en bild.
Ta flickan till höger, be henne att flytta paddan lite.
Flickan i mitten, ha paddan lite närmare.
Och grabben till vänster, lyft paddan lite.
Då hade bilden blivit bättre.
Så lätt.
Men nu skyndade jag mig, i onödan. Nu är det för sent.
Att de har paddor beror på att byn de bor i har dragit nytta av vindkraftverken. Ni vet, de där fläktarna som står lite här och var. Som så många stör sig på. Men byn Linghed i Falun har gått emot strömmen... hö hö. De såg möjligheter i stället. Nu har skolan fått ett gäng paddor som eleverna jobbar med i skolan.
Smart.
Läs om det HÄR

Calle the horse

Jag och reporter Ragna jobbade helg och drog ut i skogen. Där träffade vi Calle. Han väger 850 kilo och kan dra sin egen vikt gånger tre.
Han är rätt grov.
Stark.
Och framför allt, snäll.
HÄR kan du se en liten film som jag snodde ihop.

Så här ser våran Del 2-etta ut. Synd att Calles mule fick bokstäver på sig.

tisdag 5 november 2013

En kanot, flera kanötter...

Ett av helgens jobb. Kanotslalom i Maserhallen i Borlänge.
Inte så många kanotister, men här är några bilder.

fredag 1 november 2013

Ta hästen in till stan

Jag går, eller åker bil om jag är på jobbet, när jag ska in till stan.
Helge, han tar hästen.

Nytt jobb

Jag kanske ska byta jobb? Eller vad tror du?

måndag 28 oktober 2013

Två bilder

Här kommer två bilder från Gidlunds begravning. Jag jobbade helg och därmed utsänd till begravningen. Inget jag ville göra, men dit skulle jag.
Vi fotografer på plats kom överens om att inte smyga runt utanför och fotografera med långa teleobjektiv. Vi resonerade att det var mer respektfullt att helt enkelt vara närvarande och synliga.
Ärlighet varar längst. Och det tror jag är viktigt, speciellt när det gäller jobb som dessa.
Vi fick inte fotografera inne i kyrkan, inte heller fotografera kistan genom dörren.
Helt ok i min mening.
Det fick bli stillsamma bilder på passande avstånd, som ändå blir närgångna.
Det som var svårast med just det här jobbet, va nog att det inte bara va kända och medievana människor som kameran riktades mot. Där fick jag som fotograf verkligen känna av läget och tänka mig för innan jag tog bilden.

Porten till kyrkan öppnas och jag hittade en bild som kändes bra. Den här bilden kan uppfattas som en bild tagen i smyg. Men jag var fullt synlig och jag hade rört mig bland alla människor med kameran i handen hela tiden.

Det här är en bild som jag tog när jag klev ur bilen. Innan vi bestämde oss för att gå fram och vara synliga. Snudd på en smygbild, men den är stämningsfull och visar inget ansikte. Därför tycker jag att den är ok att visa i tidningen.

onsdag 23 oktober 2013

Sture Bergwall. Eller Thomas Quick om du vill.

Ja Sture är på tapeten igen. Idag klockan 13 kommer svaret många väntar på. Ska han bli utsläppt från tvåmgsvården, eller fortsatt "inspärrad"?
Jag kan då säga att jag har träffat människor med större problem än Sture. Och de rör sig fritt i vardagen, med alla andra. Sture må ha gjort dumma saker, det mesta på 70-talet. När han nu har suttit inspärrad i 22! år, kan man nog säga att han har sonat sina brott. Att han sen fick för sig att erkänna 39 mord som han bevisligen inte begått, ja det är ju så klart inte förlåtbart. Men han var vid den tidpunkten tungt drogad av Bensodiazepiner.
Jag kan ju såklart inte avgöra någonting i Sture Bergwalls fall, det enda jag vet är att jag har som sagt träffat en hel del människor med större problem.
Snart vet vi vad Förvaltningsrätten beslutat.