Roadtrip 1.0

Jag och min donna tog en liten snabbsemester. 160 mil lite drygt. Men milen nöts av utan att det känns när man rullar i skåpan.

Pitstop ett. Smögen, kungshamn. Så sjukt fint och vi hade turen att det inte var en enda turist där. Inga jobbiga stekare som hyr båtar och festar på. I hamnen då, inte en meter seglas. Pinsamt.

Pitstop två. Havets hus i Lysekil. Hade tänkt att ljuga ihop en version om att vi simmade i havet med alla fiskar och sånt. Men det hade nog ingen trott på. Eller?
Kattfisk. Sjukt cool firre. Och ful. Nu har jag ingen bild på min favvofirre. Paddtorsken! Så sjukt charmig.

Den här simmade jag med. Eller nä, så var det ju inte.
Pitstop fyra. Kolmårdens djurpark i Norrköping. Det fanns ju såklart mer sevärda saker än kameler. Men med en mobilkamera så fick det bli så här.

Efter djurparken så gled vi in på vad det nu heter.... Akvariedelen. Där låg den här baddaren. Jag klappade inte.
Skön vila efter djurparksbesöket. En tupplur i bilen med utsikt över havet? eller vad det är för vatten i Norrköping.

Pitstop fem. Eller inte riktigt. vi tog en sväng ut på Sandhamn i stockholms skärgård före det. Men på bilden är det Flamingos i en annan djurpark. Parken Zoo i Eskilstuna.

Den som är uppmärksam, eller den som bryr sig märker att pitstop tre inte näms. Hur kunde jag glömma det? För vi stannade i Göteborg och njöt runt på Liseberg. Min sambo Linnea är lite rädd för karuseller säger hon, men vi hade knappt fått på oss åkbandet innan hon utbrast

- Vi åker Atmosfear på en gång!

Det är då den värsta atraktionen de har där i Göteborg. Jag har inga ord för hur jobbig den va. Men du måste testa den. Vi skakade och skrattade i en haltimme efter.

En del andra resmål hanns med också, men vi hoppar över det här.

Inget jobbrelaterat inlägg, men så får det bli.

/Dafgård.

Svenska nationaldagen

Det var den här dagen igår. Bilden hade kunnat dragits på en sida tycker jag. men icke.

Svenska fanan till en fanfar till just den svenska flaggan.

Sabaton innan rockfestivalen.

Krister Lindholm, general för rockfesten. Klicka här och se det jag gjorde som inför-grej.

Cruising ja, det var ju det i år igen. Kollega Ulf Palm till höger.

/Dafgård

Orientering

Jag hade i uppdrag att fotografera orientering igår. Som tur var så gick tävlingen på gångavstånd från redaktionen. Så jag tog bilen.

Gå inte över ån för att hämta sten...

Eller ropa inte hej i glashus. Hur var det nu?

/Dafgård

Rockstad: Falun 2011

Det har varit rockfest i stan. Jag var där och bevakade. Skitkul.

Småfulla eller nyktra. Metalfolk är alltid trevliga och roliga.

Vi börjar med Sabaton. Supertrevliga killar som växer som band. Så det knakar ljudligt. Deras show på fredagskvällen går inte av för hackor. Vilken sjuk kväll de bjöd på. Pyroteknink så vi sket i brallan där i fotodiket, och musiken ligger på en enorm nivå. Dessutom så hade de gäster på scenen som inte kan kallas för dunungar precis. Bla, Udo Dirk.....sch...äh. Ni vet Acceptmannen. Tyvärr så satt jag i pressrummet och skickade bilder när han klev på scenen. Vi skulle ha bilder i papperet så det var snabba puckar. Jag plåtade två låtar sen var det bara att lägga benen på ryggen och dra. Till ett, som det skulle visa sig vara ett låst pressrum. PANIK! 20 minuter till tryck och allt verkade vara förgäves. Men efter några snabba telefonsamtal så kom festivalgeneralen själv och släppte in mig. Så bilder i tidningen blev det. Det var vi ensamma om.

Första låten brakade igång och det small så kläderna fladdrade. Eld och bomber precis som det ska vara när det spelas hård jävla rock.

På vägen till pressrummet (det låsta) så hann jag få lite bilder på distans.

Jocke i stillstudie med lite eld.

En vacker tillställning med hoppbackarna i fonden.

Publikbild innan mörkret lade sig.

Maten på en festival kan vara allt från skaplig till skitdålig. Den här gången var det rätt skapligt. Vildsvin eller älg. Eller varför inte fish and chips? Eller kanske Klassiska langos eller burgare. Ingen ska vara hungrig på festival.

Så här stor och stark vill jag också vara.

Pain körde på med pyro han med. Jag kan inte avgöra om han eller Sabaton vann det slaget, men jag kan meddela att det small nått så in i helvete när Pain spelade. Jag tror att en fotografkollega fick en smärre infarkt ett tag. Hon såg verkligen vettskrämd ut.

Pain är arg, sjunger argt och ser arg ut.

Så till festivalens besvikelse. Helloween. Jag vet inte, men inte fan är de bra. Nä vi nöjer oss med det.

Sen över till nått skitbra. HELL! Vilka gubbar. Gubbar i farsans ålder och de kan fan rocka skiten ur de flesta. Sjukt tajta och vilken energi. De måste du se om du inte redan har gjort det. Så är det. Tyvärr så vet jag inte vart publiken hade tagit vägen, flertalet satt väl i öltältet och ansåg att Raubtier är bra. Så här är det, den som anser att Raubtier är bra måste verkligen ha nått fel i skallen. Sämre jävla skit har jag aldrig upplevt. En tunn liten fyllskalle från Norrbotten som bara står och brölar om Valhall och vikingar eller vad fan det nu va. Hallå, har vi inte klarat av Ultima Thule och lagt det bakom oss?

En bild till på sångaren i Hell. För den som undrar så valde jag att överexponera bilden i kameran och sen sätta svartpunkt i photoshop. Inget annat krussidull alltså. Röda ögon hade han och hans bandkollegor såg ut som vandrande lik. Gittaristen va väl minst 60 bast och hade riktigt vidriga dreads. Men så sjukt bra band. Bassisten var så lik Ronnie James DIO så du anar inte. Lik, hehe. Nääääe förlåt.

Entomed förtänar en bild. Som vanligt bra drag.

En sedel som kastades ut av killen på bilden nedan. Jag citerar våran recensent.

– Skämigt.

Dee Snider... Eller jag menar sångaren i Bilion dollar babies. De kan spela och det låter skapligt.

Jääätelångt inlägg, men så får det bli.

/Dafgård. Så är det.

Utegympa på dansrotundan

Utegympa på Dössberget i Bjursås. Lättjobbat, bra ljus och trevliga människor. Här ser du ledaren Pernilla Sjörén.

Från andra hållet.

Magmusklerna får sig en omgång.

På en dansrotunda i naturen. Som sagt väldigt bildmässigt kvällsjobb. Här kan du se ett webb-tvklipp på det hela.

/Dafgård

Slutenvården i papperet

Såhär blev psykjobbet i tidningen. Ingångsida och nedan, ett uppslag.

Uppslag dag ett. Enkelt, ganska snyggt och det funkar. Men jag vill alltid ha mer plats. Nämnas ska också att vi fick ettan på Falu Kuriren. Reportagen gick i del 2 som är länstäckande.Uppslag dag två. Tungt upplägg med för mycket text. En sida till hade gjort susen. Då hade min bild kunnar dragits större, för det krävdes lite arbete att få komma in på en sluten avdelning och fotografera. Men den som ger sig får inga bilder.

Sista uppslaget. Inte alls snyggt och hade verkligen kunnat göras snyggare.

/Dafgård

Slutenvården

Min kollega Mattias Karlsson har granskat psykvården i Dalarna. Skrämmande saker har kommit fram och han har gjort ett kanonjobb. Jag kom in lite sent i arbetet men jag gjorde så gott det gick. Klicka här och läs artiklarna han har skrivit. Och sen kan du även klicka här och kolla på ett webb-tvklipp som jag knåpade ihop. Inte det vackraste jag har gjort, men det i särklass svåraste. En intervju på över en timme ska klippas ner till drygt tre minuter. Och då ska allt viktigt vara med. Att jag samtidigt fick fotografera och styra två kameror lättade inte på trycket. När det sen skulle klippas ihop så insåg jag att ljudet från bandaren inte höll samma tempo som i kamerorna. Då blev det lite körigt att klippa. Men det blev rörlig bild på intervjun och det var ju det som skulle levereras. Tre sidor i tidningen och vi är nöjda.

Chefläkare Bo Sjödin försöker förklara sig medan verksamhetschef Per Söderberg lyssnar.

Per Söderberg insåg att de har problem och att vi belyste viktiga saker som måste förbättras.

/Dafgård

Fjällgrycksbo

Jag och kollega Per gjorde del 12 eller 13 i byaserien häromdagen. En trevlig reportageserie där vi åker ut i en liten by och träffar de som bor där. Jag har nog skrivit om det förut så i stannar här. Nu åkte vi till en by som heter Fjällgrycksbo. Inget fjäll, inte heller låg det i Grycksbo. Men nästan. Det låg på en höjd och byn ligger nån mil ifrån Grycksbo.

Erika Bränd och Andreas Andersson bjöd in oss i sitt hem och bjöd på nybakta bullar och kok!!!kaffe. Efter det nygjord rabarberpaj och vaniljglass. Och banankaka, inte glömma det. Nu hittar jag inte reportaget på våran egen hemsida, så jag klistrar in texten här.

FJÄLLGRYCKSBO

De har hittat hem.

Med barn, Rödkullor, häst, höns och getter fyller man byn med liv.

Och håller historien levande.

– Våra förfäder kom från byn, säger Erika Bränd och Andreas Andersson.

Paret är Bjursingar, från Baggbo och Andersbo.

Men för snart tio år sen slog de till och köpte egendomen i Fjällgrycksbo.

– Min morfar och mormor bodde i byn. Och ännu längre tillbaka har både mina och Erikas förfäder bott i byn, säger Andreas.

Nu för de historien vidare också på ett annat sätt.

Man har kor som betar i sluttningarna ner mot sjön - Rödkullor.

– Byn blomstrade förr. Då hade man kor här och brukade åkrarna. Men när vi köpte kossorna hade det inte varit kor i byn sen 60-talet, säger Erika, som från vardagsrumsfönstret ser de fem korna, de tre kalvarna och de fyra tjurarna lugnt och fint stå och äta.

Man valde Rödkullor av speciella skäl.

– Ja, det var den lantrasen som fanns här på gårdarna i byn förr. Det ville vi fortsätta med. Dessutom ville vi göra en insats för rasen, som varit hotad så länge, säger Erika.

Kossorna har namn.

Lillgullan går fridsamt och vill bli kliad.

Och alla de andra djuren på gården har också namn: getterna, hönsen, kaninen, katten och hästen.

– Bor man som vi gör är det förstås naturligt att ha djur. Det blir en viktig del av livet. Vi avsätter ett par timmar om dagen till korna. Men nu blir det enklare när de går ute, säger Andreas.

Men några hundraprocentiga bönder är de inte.

De har andra jobb.

Erika, som tidigare jobbat i hemtjänsten i Bjursås och varit hemkunskapslärare på skolan, pendlar till Sandviken, där hon jobbar på LRF - bland annat med att värva medlemmar till organisationen.

– Det är inga problem med pendlandet. Men jag trodde väl aldrig att jag skulle jobba utanför Dalarna. Jag har ju alltid hållit mig i socknen...

Andreas har kört borrvagn och pistmaskin och lagat skogsmaskiner. Ett tag var han uthyrare.

Nu är han kyrkvaktmästare i Bjursås församling. Han har jour många helger.

Dessutom är han deltidsbrandman i Bjursås - och får ofta vara beredd, om något skulle hända.

– Det är fritt och bra att jobba i kyrkan. Jag trivs verkligen med jobbet. Man får träffa mycket folk. Och sen känns det bra att få göra en insats i brandkåren, även om man vill att det ska hända så lite som möjligt.

Paret Bränd/Andersson har fullt upp.

Civila jobb, djur på gården, odlingsland, skogsbruk och åkermark som ska skötas.

Plus barnen - Wilhelm, Wiktor och Walter.

Alla stavar med W.

Varför?

– Tja, säger Erika och ler, det bara blev så...

Hur får man då vardagen att gå ihop?

– Barnen åker taxi till och från skolan. Vi pusslar ihop allt till slut. Kör det ihop sig helt har vi nära och kära som hjälper oss.

– Men vi har valt att bo så här, för naturen och djuren uppväger allt. Och vi har bara tolv minuter till Bjursås, säger Andreas och Erika, som kan stå på gårdstunet, greppa tystnaden och se ut över Fjällgryckens glittriga vattenspegel och de väldiga skogarna längre bort - ett litet paradis i en annars så uppskruvad värld...

Text: PER MALMBERG DT.

En kossa blev nyfiken, tydligen inte på det trevligare sättet då den tydligen är lite elak. Men jag han undan.

/Dafgård

SabelRagnar

Ragnar heter han. Han står här vid polismuséets gamla Amazon. När han började som polis 1962 fick de bara bära pistol efter kl 18. Före det så fick de bära sabel. Han berättade att när han drog sin sabel så blev det rent på Mariatorget. Vilka tider.

Det här är Emil Larsson. Han ville testa hur det känns att vara kravallsnut.

Jag fick i uppdrag att flyga ner till krigets Afganistan. Eller var det en militärövning i stan för ett tag sedan? Ja så var det nog. Jag knäppte ett kort på en kvinna som stod vakt. Inte ska väl jag göra jobb utanför Falun gränser inte.

/Dafgård

Grevinnan Astrata av Sooxheim

Jag har som säkert många andra, haft fördomar och konstiga tankar om folket som springer runt i skogen och lajvar. Jag har liksom fått för mig att det bara är mysko figurer som inte har hittat sin plats i samhället typ. Men nu har jag ändrat mig lite. Jag och reporter Mattias drog ut i skogen och träffade lite folk som just hade avslutat ett Lajv. Vi fick inte vara med under själva spelet, för det skulle inte passa sig. Men men, när vi kom dit så insåg vi båda två vilken otrolig miljö de befann sig i. Underbar skog och en uppbyggd värld för alver, amazoner, orcher och diverse skumma individer. En blandning av World Of Warcraft och Sagan om ringenmiljö. Kläder och dräkter hade de sytt och byggt själva. Coolt. Läs reportaget här och kika på några av bilderna som vi körde i tidningen.

Orchen Za Gothbork dök upp bakom en sten.

och skrek att han ville döda mig och lyfte sitt vapen.

Grevinnan Astrata av Sooxheim svepte förbi.

Orchen Za Gothbork körde vi på ettan i tidningen och tydligen så har det upprört en massa läsare. Hot om uppsägning av abonemang och liknande. Tydligen för stark bild eller nått. Jag vet inte, ska vi bara ha glada och gulliga ungar i tidningen?

EPA traktor

Jag har aldrig ägt en, jag har heller inte åkt i en. Tills nyligen, jag fick åka EPA-traktor. Vi gjorde ett reportage om det ökade antalet "EPOR" i byn, och jag tog tillfället i akt. Och det var precis som jag hade trott. långsamt, stötigt och bullrigt. Men lite kul var det, Erik som äger epan i fråga myste. Han finner friheten i sin epa och det märktes. Eddie Meduza strömmade ur högtalarna och doften från Wunderbaumklasen stack i näsan. Precis som det ska. Jag gjorde ett litet webb-tvinslag med Erik och det ser du här

Erik bakom ratten. Tillsamans med doftgranarna hängde såklart två raggartärningar.

Epaungdom full av atityd.

Du kan även läsa repet här.

/Dafgård