Rockbandsfoto

Ja, jag vet. Jag fastnar i samma träsk som de flesta när det kommer till bandfotografering. Hårt och kallt. Dämpade färger och hård kontrast. Men det gör väl inget, det funkar ju.?

/Dafgård

Blixthållare

Jag brukar använda mina reportrar till, bland annat blixthållare. Når jag inte själv når tar jag hjälp av de som bara står där med penna och block i handen. Lätt. Här förevigades två människor som hade gått en kurs i hur man förstår sin vrånga tonåring.

/Dafgård

Israel

Jag gjorde ett jobb om Israel. Inte landet dock. Utan Israel Lopez. Han kommer från Cuba och har flyttat till lilla Falun. Här lär han oss hur man dansar Salsa. Kort och gott, lite bilder från kvällen.

/Dafgård

Nollning

Det töntigaste jag vet. Det är nollning. Att de aldrig kan inse att vi övriga skiter fullkomligt i att de har börjat plugget och måste på alla sätt visa det för alla. Gå runt i stan och skrika att de kommer och är nästan där. Suck.

Låter jag gammal och grinig? Kanske det, men jag har alltid ogillat fenomenet nollning. Nu kanske du vill fråga om jag är avis för att jag inte blev utsatt för nollning? Nej jag slapp undan det och är evigt tacksam för det. Bra bild han fick. Kolla uppe i höger hörn, toppen av trädet var vad han fick med. Amatör!

Antikrundan

Antikrundan rullade ner i Dalhalla i veckan. Vi var där när de riggade upp och även under sändning. Såklart när det handlar om tvproduktion så fick vi noga veta vart vi fick vara och vart vi INTE fick vara. Men det löste sig och alla var nöjda.

Teamet riggar upp och producenten överblickar från läktaren.

Sändning och värdering pågår. Om jag avslöjar värdet på tavlan så blir det inte roligt för mig.
Men kvinnan var nöjd.

Vad vore Antikrundan utan Knut Knutson?

Silence of the lambs

- Trafikolycka med djurtransport. Åk och kolla hur det ser ut.
Så sa webbredaktör Ronald. Vi åkte dit och det var ju ingen vacker syn som väntade oss. Men man får ju ändå säga att det gick relativt bra, endast 4 av 22 lamm dog och 7 kvigor och en stor tjur klarade sig. Tyvärr så irrade de ut på vägen och sedan in i skogen. Så det var på lite darrande ben som jag och reporter Mattias traskade ut och letade efter dem. Men det enda vi såg var klövspår och en massa blod i skogen. Kanske tur det då en förvirrad och kanske ilsken tjur inte är det roligaste att möta i skogen.

Ut på tuur, aldrig suur!

Jag hoppar upp på flaket på den lilla lastbilen, det sista jag hör är

– Knacka när du ska av. Så jag lägger mig på de nyflådda renfällarna och håller i mig.

Men vi hoppar tillbaka ca 4 timmar.

Jag och min sambo Linnea går på tur på fjället. Med oss har vi hennes föräldrar och våran hund Ollie. Vi åker i två bilar, den ena parkerar vi vid slutet av våran planerade vandring och den andra ställer vi där fjälleden börjar. Det är lite smådisigt och regnet hänger över oss. Helt underbart väder att vandra i. Leden bjuder på en spång över sumpmark och den ligger lagom under ytan för att man ska bli våt om fötterna. Om man har dåliga skor då. Men det har vi inte så vi häller oss torra.

Min darling Linnea tar täten på spången. 

Ollie iförd sitt regntäta täcke väntar in våra följeslagare

Spången tar slut och en stenig stig leder oss högre upp på fjället.

Vägval diskuteras och vi kommer fram till att vi håller oss till den tänkta turen.

Ulla och Roger traskar på efter oss och nu är det torrare terräng.

Efter nästan två timmar kommer vi fram till en stuga och där åker gasolköket fram och det bjuds på delikatess. OBS, senapen skall användas till en senare grillad korv.

Delikatessen består av Ravioli och det sitter fint i kaggen. 

Våran kroppsvärme sätter sina spår i form av imma på fönstren. Utanför ligger kalfjället öppet och vinden börjar ta i.

Efter ytterligare march så är det dags för mig att leka Bear Grylls. Den medhavda veden sätts i brand och och här kommer senapen fram och till sin rätt. Korv har väl sällan smakat så gott som nu och jag myser lite över min fina eld.

Foto: LINNEA ÖST                                    Lars Grylls???.

Hjälp mig här. Så här ser det ut lite var stans på fjället. Stenar staplade till pyramider. Till vilken nytta då? En del mitt på fjället, långt bredvid leden. Berätta för mig.

Tillbaka till lastbilsflaket. När vi närmar oss bilen, efter flera timmar till fots, börjar jag fundera på vart jag lade bilnyckeln. Sakta men säkert går det upp för mig att den absolut ligger kvar i den bil vi lämnade bakom oss. Sjukt långt bort. Lite smått bekymrad funderar jag på hur jag skall framföra detta på bästa sätt till de övriga i mitt sällskap. Jag bestämmer mig för att erkänna för min sambo. Och tillsammans tar vi beslutet att vänta lite med min nyhet. Så när det återstår ett hundratal meter till bilen släpper jag bomben. Ingen tror på mig och jag för förklara flera gånger att så är fallet. Efter en kort diskussion så bestämmer jag att jag själv ska ta smällen och till fots ta mig till bilen. Men bara efter en kort promenad så kommer en bil farandes bakom mig, jag slänger upp tummen lite på chans men tar ner den igen när jag hör att bilen inte saktar ner det minsta. Men så, där och då. Bilen bromsar in och stannar efter vägkanten. Jag småspringer mot bilen men tänker hela tiden tanken att den ska åka iväg lagom när jag kommer fram. Men den står kvar. Jag kommer fram till bilen och en man frågar vart jag ska. Bredvid sig har han sin, vad jag tror är hans fru och hund. Jag förklarar lite generat hur jag har ställt till det.

– Jaja, hoppa upp på flaket säger han.

Så där ligger jag. På renfällar som luktar apa och till råga på allt så kommer en bil ikapp oss och lägger sig bakom, jag vågar inte ens vända mig om och se deras min. Men de lär nog ha skrattat lite. Men fram till bilen kom jag och jag är evigt tacksam för att det fins vänliga själar här i världen. TACK snälla ni som plockade upp mig.

Så kan det gå en dag på fjället.

/Dafgård

Nya lokaler

SVT GävleDala har flyttat till nya lokaler. De har det fint där, i det numera totalt återuppbygda Egnellska huset som brann ner inte mindre än två! gånger. Den misstänkta pyromanen satt häktad ett tag men blev frisläppt. Nu har den mannen lämnat denna jord så vi får hoppas att det inte dyker upp en copycat som tuttar på igen. Jag träffade Gunilla Wikström som fixade det sista innan sändning och hon stortrivs i den mycket revliga nya studion. Vi har väl inte den modernaste redaktionen på Falukuriren och det kändes när jag kom tillbaka efter SVTjobbet. Bara doften och känslan av nybyggda utrymmen är mysig och avsaknaden av just denna var rätt påtaglig hos oss. Kan ju i och för sig bero på att vi har vårat tryckeri på våningen under oss, som tyvärr gör sig påmind i form av vibrationer och oljud.



Arg och upprörd nattpersonal på Herrhagsgården. Politikerna håller inte vad de lovat och nu får det vara nog. Så de tog kontakt med oss och vi åkte dit. Eller jag åkte dit. Min reporter hade gjort intervjun och kortet skulle knäppas på kvällen. När jag kom dit så stod alla samlade utanför och det var bara att sikta och trycka av. När jag gick mot bilen hörde jag hur en av kvinnorna sa.
- Nu jävlar kommer det att hända saker, nu när Falukuriren har varit här. Jag hoppas verkligen att så blir fallet och allt löser sig för dem.



Jag har ju som kollega Mattias säger, bara en knapp att hålla reda på. Så det är ju sjukt lätt att vara fotograf. Till skillnad mot våra skrivande vänner som måste hålla reda på både penna och block. Så nu kör vi.

/Dafgård

En bild.

Helgens sista jobb. Gå/springalopp till förmån för feta barn. Det här är från uppvärmningen. Bara så. En bild. Inget mer. Här alltså. I tidningen så körde vi andra bilder. Tråkiga bilder. Men här är en annan bild. En bättre bild. Tjatigt?

/Dafgård

Skillnad på olika

Ibland kan man lätt ana en viss rangordning här på redaktionen. Men i detta fallet så är det väldigt tydligt. Eller hur?

Stolen i förgrunden fick jag. Min skrivande kollega har du till höger i bild. Men va fan, jag sitter sällan på en stol när jag jobbar. Jag glider mest runt eller kryper runt för att hitta en bättre vinkel. Så det här kan jag bjuda på.

Nikon

Jag måste återigen snöa in på Nikon. Vilka kameror! Jag hade i uppdrag att plåta Kalle Moraeus i Dalhalla i Lördags. Med sig på scenen hade han Lisa Miskowsky. Fri fotografering sa pressansvarig. Tack sa jag och satte mig längst fram. Längst fram betyder då (för den som aldrig varit i Dalhalla) ca 30-40 meter fram till scenen gissar jag. Rätta mig gärna om jag har fel. ISO 1600 och 200-400 struten. 1/200 sek och f 4,0 och så här ser det ut. Hårt skuren delförstoring. Och snart kommer en värre kamera än den jag har. Jösses!

Så här ser det ut då. Duger va?



ISO 2000 1/30 sek och f/3,2. Och det var allt för den här gången.



Rätt lur till plugget

Jag snodde en idé som en mycket känd dagstidning körde en dag innan. Nämligen, vilken telefon ska dit barn ha när skolan startar. Klassfråga kanske? Jag vet inte. Eller såklart jag vet, Tänk vilken ångest det måste vara att komma till plugget första dagen och inte ha en ny lur. Eller rent av en ful sådan. Skämmigt värre. Eller? Hur som helst så tog jag upp det på morgonmötet och fick efter en viss betänketid rätt. Eller rätt vet jag inte, men tillslut så höll nog alla runt bordet med om att det var en bra grej att köra i tidningen. Göra tidning, det var ett tag sedan man tänkte i de banorna. Men så skul att göra. Det är ju det jag är anställd för. Inte bara knäppa kort till reportrarna. Det vet jag att vi är dåliga på vi fotografer. Jag försöker att vända det skeppet varje dag. Så mycket jag orkar. Att bara få frågan när vi går laget runt på morgonen.
- Lars, har du nått till i morgon? Ibland har man det, ibland inte. Men kämpar man tillräkligt så kommer frågan varje möte. Annars vet jag att chefer lätt hoppar över oss och bara frågar reprtrarna hur de har det med jobb. Så lite pepptalk till mig själv och alla andra där ute. Visa att vi ochså har journalistiken i oss, Inte bara vara fotoassistenter till reportrar. Ok? Nu påstår jag inte att det här reportaget är en kioskvältare, men för att påpeka problet tar jag upp detta. 

Annie Söderlund ska få en ny telefon. Eller rättare sagt, hon ska köpa en ny. För sin månadspeng. Mamma Eva är med och lyssnar och i viss mån även tycker till om vilken telefon dottern behöver.



Annies storasyster har en telefon som hon är nöjd med men passar på att kika lite på vad som finns. Som du ser så vill hon vara smartast.





Annie sneglar lite på de dyrare och "smartare" telefonerna. Men hon har ett kontantkort och mamma vill att det ska vara så. Kanske smartast så.

 

Annie och mamma Eva har köpt en ny telefon och Annie är glad och nöjd.

Tekniknörderi...

Det är precis vad det var. Och precis det vi ville ha. Nörderi i kameror och teknik. De kan sin sak de där killarna. Benke och Mackan från Nikon då. Fråga vad du vill och det kommer ett långt och utförligt svar. Även om jag har fotograferat i snart tolv år som pressfotograf, så är det saker som man inte har en susning om. Och varje gång det kommer en ny kamera så är man tillbaka på noll igen. Typ. Efter en fin presentation av deras sortiment så fick vi som ville, känna ock klämma på kameror, objektiv, blixtar och fan å hans moster. Vi försökte pressa killarna på lite info om det som kommer nästa vecka, men det var lönlöst. Tråkigt men förståeligt. Nikon ska visst komma med nått nytt nu i veckan och jag sitter som på nålar.

Uppslutningen får jag påstå var helt ok, med några sena avhopp med sjukdom och andra orsaker så blev vi 15 dalafotografer. Jag visste inte hur många som skulle komma men hade hoppats på mellan 15-20. Vi som var där hade trevligt och vi inledde med fika/plockmat med olika drycker.

Tack Nikon och stort tack till Poppi på Foto A-bild som såg till att detta blev av.

Lite senare i höst går nästa event av stapeln. Vad det blir återkommer jag med. Men kul ska det bli.

Benke i högform under presentationen av Nikons alla godbitar.