Ut på tuur, aldrig suur!

Jag hoppar upp på flaket på den lilla lastbilen, det sista jag hör är

– Knacka när du ska av. Så jag lägger mig på de nyflådda renfällarna och håller i mig.

Men vi hoppar tillbaka ca 4 timmar.

Jag och min sambo Linnea går på tur på fjället. Med oss har vi hennes föräldrar och våran hund Ollie. Vi åker i två bilar, den ena parkerar vi vid slutet av våran planerade vandring och den andra ställer vi där fjälleden börjar. Det är lite smådisigt och regnet hänger över oss. Helt underbart väder att vandra i. Leden bjuder på en spång över sumpmark och den ligger lagom under ytan för att man ska bli våt om fötterna. Om man har dåliga skor då. Men det har vi inte så vi häller oss torra.

Min darling Linnea tar täten på spången. 

Ollie iförd sitt regntäta täcke väntar in våra följeslagare

Spången tar slut och en stenig stig leder oss högre upp på fjället.

Vägval diskuteras och vi kommer fram till att vi håller oss till den tänkta turen.

Ulla och Roger traskar på efter oss och nu är det torrare terräng.

Efter nästan två timmar kommer vi fram till en stuga och där åker gasolköket fram och det bjuds på delikatess. OBS, senapen skall användas till en senare grillad korv.

Delikatessen består av Ravioli och det sitter fint i kaggen. 

Våran kroppsvärme sätter sina spår i form av imma på fönstren. Utanför ligger kalfjället öppet och vinden börjar ta i.

Efter ytterligare march så är det dags för mig att leka Bear Grylls. Den medhavda veden sätts i brand och och här kommer senapen fram och till sin rätt. Korv har väl sällan smakat så gott som nu och jag myser lite över min fina eld.

Foto: LINNEA ÖST                                    Lars Grylls???.

Hjälp mig här. Så här ser det ut lite var stans på fjället. Stenar staplade till pyramider. Till vilken nytta då? En del mitt på fjället, långt bredvid leden. Berätta för mig.

Tillbaka till lastbilsflaket. När vi närmar oss bilen, efter flera timmar till fots, börjar jag fundera på vart jag lade bilnyckeln. Sakta men säkert går det upp för mig att den absolut ligger kvar i den bil vi lämnade bakom oss. Sjukt långt bort. Lite smått bekymrad funderar jag på hur jag skall framföra detta på bästa sätt till de övriga i mitt sällskap. Jag bestämmer mig för att erkänna för min sambo. Och tillsammans tar vi beslutet att vänta lite med min nyhet. Så när det återstår ett hundratal meter till bilen släpper jag bomben. Ingen tror på mig och jag för förklara flera gånger att så är fallet. Efter en kort diskussion så bestämmer jag att jag själv ska ta smällen och till fots ta mig till bilen. Men bara efter en kort promenad så kommer en bil farandes bakom mig, jag slänger upp tummen lite på chans men tar ner den igen när jag hör att bilen inte saktar ner det minsta. Men så, där och då. Bilen bromsar in och stannar efter vägkanten. Jag småspringer mot bilen men tänker hela tiden tanken att den ska åka iväg lagom när jag kommer fram. Men den står kvar. Jag kommer fram till bilen och en man frågar vart jag ska. Bredvid sig har han sin, vad jag tror är hans fru och hund. Jag förklarar lite generat hur jag har ställt till det.

– Jaja, hoppa upp på flaket säger han.

Så där ligger jag. På renfällar som luktar apa och till råga på allt så kommer en bil ikapp oss och lägger sig bakom, jag vågar inte ens vända mig om och se deras min. Men de lär nog ha skrattat lite. Men fram till bilen kom jag och jag är evigt tacksam för att det fins vänliga själar här i världen. TACK snälla ni som plockade upp mig.

Så kan det gå en dag på fjället.

/Dafgård