Ishåkky

Leksand mötte Malmoe. Jag var där och här är två bilder. Passade på att montera GoPron igen, men den här gången blev det bara skräp. Onödig info, men jag kör vidare.

Kamp om pucken. Samma visa varje gång, nu måste jag steppa upp och hitta nya vinklar.
Det börjar bli trist i tidningen nu.

Tuffa tag vid tekning. Igen, jag måste hitta på nått nytt.

/Dafgård.

Sara

Sen sa hon:


"Vi har hittat en FÖRÄNDRING i Saras huvud. På röntgenbilderna ser man en STOR mörk fläck"

"Det är en hjärntumör, va?", halvskrek jag i nå´n ful skrällig falsett.

"Ja Anna, det är en hjärntumör. En stor."
 
Det är ord ur Saras mammas blogginlägg. I April fick de beskedet att deras dotter Sara har en hjärntumör. Läs reportaget HÄR.
 

Sara visar att hon också kan knäppa kort. 

Sara hälsar välkommen till sin lekstuga.

Sara visar stolt att hon har rinnande vatten i lekstugan.

När jag träffar Sara är det en glad och livfull flicka som ivrigt vill visa mig hennes lekstuga. Den är hon mycket stolt över och hon berättar att hon har både rinnande vatten och el i "sitt hem" Det är lätt att fotografera henne och hon vänjer sig snabbt med kameran. Barn brukar oftast kunna glömma bort kameran fortare är vuxna så då är det enklare att dokumentera. Nu håller vi alla tummar vi har för att Sara ska få ett bra liv och att cancern håller sig borta för all evighet.
 
Kika gärna in på deras blogg där du kan följa deras kamp mot det onda. HÄR
 
/Dafgård

En bra dag.

Idag är en bra dag. Idag fick jag grönt ljus för en reportageidé jag har haft ett tag. Jag är ute i god tid så repet kommer här på bloggen när det har gått i tryck. Men det kan dröja lite. Så roligt när man planerar och styr upp allt och får klartecken. Men som sagt, håll till godo.

En bild från innebandypremiären. Falun åkte på stryk så det var väl måttligt roligt. Men det var roligt att få komma igång igen. Jag gillar ju att plåta innebandy, det är svårt och man får verkligen jobba för att få en bra bild. En spelbild kan vem som helst ta, men en bra spelbild är är lite lurigare. Nu påstår jag inte för en sekund att bilden här ovan är bra. Men den är skarp och speglar matchen rätt bra. Nära men ack så långt ifrån.

En till bra sak, nu väntar Barcelona och en skön vistelse i solen.

/Dafgård

Spelarbåset i annan synvinkel.

Jag passade på att testa GoProkameran när jag fotograferade hockeyn senast. Men med mitt dåliga minne så kom jag på det nyss. Jag hade inte ens kollat igenom bilderna så de kunde ju orimligtvis vara med i tidningen. Så här i efterhand så blev det bra, och jag kommer att göra nått liknande igen. Men då kommer jag att försöka lägga in bilderna i jobbet på en gång. Men å andra sidan så är det ju min egen kamera och varje bild som jag lägger in i arkivet bjuder jag ju på.

Assisterande lagkapten Mattias Beck.

Jag satte fast kameran på insidan av sargen och hoppades att den skulle sitta kvar i paus, det gjorde den men dock hade nån av spelarna kommit åt den så den pekade lite snett. Men jag fick ett gäng bra bilder innan det så ingen större skada skedd. Nu ska jag klura ut en ny bra possition för kameran och du ser de bilderna här innom kort.

/Dafgård

Seriestart och en allvarlig hjärnskakning.

Det är nog inte roligt att heta Dion Knelsen idag. För den tackling han åkte på igår går inte av för hackor. Mora mötte Malmö och jag bevakade. Jag såg att det skulle smälla så jag han precis höja kameran och sen var det bara att låta motorn arbeta i kameran. Tacklingen var tydligen regelrätt, och Robin Alvarez som delade ut smällen klarade sig undan helt. Det han sen gjorde är inte ok. Att åka förbi båset och highfiva med sina lagkamrater. Det är fan inte ok. Jag gillar hårda tag på isen, men det här va en smäll som hördes att det gick åt helvete för killen. Han var medvetslös lång innan han hade landat på isen. Gonatt direkt med andra ord. Här ser du en mycket förkortad bildserie av smällen.

Bild nummer två i sekvensen. Jag vill påstå att Dion är medvetslös redan här.

Dion faller mot isen och gör inga tecken på att ta emot sig.

Dion ligger medvetslös på isen och det är långa minuter som går innan han visar ett enda livstecken. Han gled baklänges med huvudet före, armarna över bröstet och med klubban över bröstkorgen. Precis som en stupad krigare som begravs. Inte trevligt alls och hur Alvarez kunde fira detta med sina lagkamrater är för mig ett under. Hur tänkte han där liksom?

Matchen stoppades och räddningspersonal forslade ut Dion till en väntande ambulans. I periodvilan efter första perioden fick vi information om han hade åkt på en allvarlig hjärnskakning. Hoppas han är på benen igen snart och kan spela mer i vinter.

Ett gäng "vanliga" bilder fick jag med mig också. Ringrostig som en gammal Volvo Duett men det gick skapligt bra. Första hockeymatchen sen förra säsongen och jag ska vara ärlig, jag var nog lite nervös inför seriestarten. 

Friläge och fälld. Ingen straff enligt dommaren och Morapubliken var vansinnig. 

Kamp om pucken och det speglade matchen rätt bra. Premiärnerver även på och utanför isen med andra ord.

Tungan rätt i mun. Farligt vill jag påstå.

Sen helgens sista jobb. MTB-downhill, Grabbarna ligger på bra nerför banan och jag är imponerad. På min crosscykel skulle jag lätt testa hoppen, men utan motor och ingen chans att rädda ett misstag innan ett hopp så tackar jag nej. Bra kört grabbar.

Trampcykel och ett stort dubbelhopp. Bra jobbat.

En testbild som blev bra. Inte en aning om vem det är. Men fort gick det.

/Dafgård

Rockbandsfoto

Ja, jag vet. Jag fastnar i samma träsk som de flesta när det kommer till bandfotografering. Hårt och kallt. Dämpade färger och hård kontrast. Men det gör väl inget, det funkar ju.?

/Dafgård

Blixthållare

Jag brukar använda mina reportrar till, bland annat blixthållare. Når jag inte själv når tar jag hjälp av de som bara står där med penna och block i handen. Lätt. Här förevigades två människor som hade gått en kurs i hur man förstår sin vrånga tonåring.

/Dafgård

Israel

Jag gjorde ett jobb om Israel. Inte landet dock. Utan Israel Lopez. Han kommer från Cuba och har flyttat till lilla Falun. Här lär han oss hur man dansar Salsa. Kort och gott, lite bilder från kvällen.

/Dafgård

Nollning

Det töntigaste jag vet. Det är nollning. Att de aldrig kan inse att vi övriga skiter fullkomligt i att de har börjat plugget och måste på alla sätt visa det för alla. Gå runt i stan och skrika att de kommer och är nästan där. Suck.

Låter jag gammal och grinig? Kanske det, men jag har alltid ogillat fenomenet nollning. Nu kanske du vill fråga om jag är avis för att jag inte blev utsatt för nollning? Nej jag slapp undan det och är evigt tacksam för det. Bra bild han fick. Kolla uppe i höger hörn, toppen av trädet var vad han fick med. Amatör!

Antikrundan

Antikrundan rullade ner i Dalhalla i veckan. Vi var där när de riggade upp och även under sändning. Såklart när det handlar om tvproduktion så fick vi noga veta vart vi fick vara och vart vi INTE fick vara. Men det löste sig och alla var nöjda.

Teamet riggar upp och producenten överblickar från läktaren.

Sändning och värdering pågår. Om jag avslöjar värdet på tavlan så blir det inte roligt för mig.
Men kvinnan var nöjd.

Vad vore Antikrundan utan Knut Knutson?

Silence of the lambs

- Trafikolycka med djurtransport. Åk och kolla hur det ser ut.
Så sa webbredaktör Ronald. Vi åkte dit och det var ju ingen vacker syn som väntade oss. Men man får ju ändå säga att det gick relativt bra, endast 4 av 22 lamm dog och 7 kvigor och en stor tjur klarade sig. Tyvärr så irrade de ut på vägen och sedan in i skogen. Så det var på lite darrande ben som jag och reporter Mattias traskade ut och letade efter dem. Men det enda vi såg var klövspår och en massa blod i skogen. Kanske tur det då en förvirrad och kanske ilsken tjur inte är det roligaste att möta i skogen.

Ut på tuur, aldrig suur!

Jag hoppar upp på flaket på den lilla lastbilen, det sista jag hör är

– Knacka när du ska av. Så jag lägger mig på de nyflådda renfällarna och håller i mig.

Men vi hoppar tillbaka ca 4 timmar.

Jag och min sambo Linnea går på tur på fjället. Med oss har vi hennes föräldrar och våran hund Ollie. Vi åker i två bilar, den ena parkerar vi vid slutet av våran planerade vandring och den andra ställer vi där fjälleden börjar. Det är lite smådisigt och regnet hänger över oss. Helt underbart väder att vandra i. Leden bjuder på en spång över sumpmark och den ligger lagom under ytan för att man ska bli våt om fötterna. Om man har dåliga skor då. Men det har vi inte så vi häller oss torra.

Min darling Linnea tar täten på spången. 

Ollie iförd sitt regntäta täcke väntar in våra följeslagare

Spången tar slut och en stenig stig leder oss högre upp på fjället.

Vägval diskuteras och vi kommer fram till att vi håller oss till den tänkta turen.

Ulla och Roger traskar på efter oss och nu är det torrare terräng.

Efter nästan två timmar kommer vi fram till en stuga och där åker gasolköket fram och det bjuds på delikatess. OBS, senapen skall användas till en senare grillad korv.

Delikatessen består av Ravioli och det sitter fint i kaggen. 

Våran kroppsvärme sätter sina spår i form av imma på fönstren. Utanför ligger kalfjället öppet och vinden börjar ta i.

Efter ytterligare march så är det dags för mig att leka Bear Grylls. Den medhavda veden sätts i brand och och här kommer senapen fram och till sin rätt. Korv har väl sällan smakat så gott som nu och jag myser lite över min fina eld.

Foto: LINNEA ÖST                                    Lars Grylls???.

Hjälp mig här. Så här ser det ut lite var stans på fjället. Stenar staplade till pyramider. Till vilken nytta då? En del mitt på fjället, långt bredvid leden. Berätta för mig.

Tillbaka till lastbilsflaket. När vi närmar oss bilen, efter flera timmar till fots, börjar jag fundera på vart jag lade bilnyckeln. Sakta men säkert går det upp för mig att den absolut ligger kvar i den bil vi lämnade bakom oss. Sjukt långt bort. Lite smått bekymrad funderar jag på hur jag skall framföra detta på bästa sätt till de övriga i mitt sällskap. Jag bestämmer mig för att erkänna för min sambo. Och tillsammans tar vi beslutet att vänta lite med min nyhet. Så när det återstår ett hundratal meter till bilen släpper jag bomben. Ingen tror på mig och jag för förklara flera gånger att så är fallet. Efter en kort diskussion så bestämmer jag att jag själv ska ta smällen och till fots ta mig till bilen. Men bara efter en kort promenad så kommer en bil farandes bakom mig, jag slänger upp tummen lite på chans men tar ner den igen när jag hör att bilen inte saktar ner det minsta. Men så, där och då. Bilen bromsar in och stannar efter vägkanten. Jag småspringer mot bilen men tänker hela tiden tanken att den ska åka iväg lagom när jag kommer fram. Men den står kvar. Jag kommer fram till bilen och en man frågar vart jag ska. Bredvid sig har han sin, vad jag tror är hans fru och hund. Jag förklarar lite generat hur jag har ställt till det.

– Jaja, hoppa upp på flaket säger han.

Så där ligger jag. På renfällar som luktar apa och till råga på allt så kommer en bil ikapp oss och lägger sig bakom, jag vågar inte ens vända mig om och se deras min. Men de lär nog ha skrattat lite. Men fram till bilen kom jag och jag är evigt tacksam för att det fins vänliga själar här i världen. TACK snälla ni som plockade upp mig.

Så kan det gå en dag på fjället.

/Dafgård

Nya lokaler

SVT GävleDala har flyttat till nya lokaler. De har det fint där, i det numera totalt återuppbygda Egnellska huset som brann ner inte mindre än två! gånger. Den misstänkta pyromanen satt häktad ett tag men blev frisläppt. Nu har den mannen lämnat denna jord så vi får hoppas att det inte dyker upp en copycat som tuttar på igen. Jag träffade Gunilla Wikström som fixade det sista innan sändning och hon stortrivs i den mycket revliga nya studion. Vi har väl inte den modernaste redaktionen på Falukuriren och det kändes när jag kom tillbaka efter SVTjobbet. Bara doften och känslan av nybyggda utrymmen är mysig och avsaknaden av just denna var rätt påtaglig hos oss. Kan ju i och för sig bero på att vi har vårat tryckeri på våningen under oss, som tyvärr gör sig påmind i form av vibrationer och oljud.



Arg och upprörd nattpersonal på Herrhagsgården. Politikerna håller inte vad de lovat och nu får det vara nog. Så de tog kontakt med oss och vi åkte dit. Eller jag åkte dit. Min reporter hade gjort intervjun och kortet skulle knäppas på kvällen. När jag kom dit så stod alla samlade utanför och det var bara att sikta och trycka av. När jag gick mot bilen hörde jag hur en av kvinnorna sa.
- Nu jävlar kommer det att hända saker, nu när Falukuriren har varit här. Jag hoppas verkligen att så blir fallet och allt löser sig för dem.



Jag har ju som kollega Mattias säger, bara en knapp att hålla reda på. Så det är ju sjukt lätt att vara fotograf. Till skillnad mot våra skrivande vänner som måste hålla reda på både penna och block. Så nu kör vi.

/Dafgård