Dörrspringan och den oskarpa masken

Dörren till rättssal 4 i Falu tingsrätt öppnas plötsligt på glänt. Leffe har tröttnat och lämnar salen. Den lilla stund som dörren öppnas rasslar våra kameror så det ekar i den stora hallen. Sekunden senare är det helt tyst.
– Fick du nått frågar Henrik. Nä, svarar jag. Fick du? Nää.


Så där rullar det på hela Måndagen. Fyra poliser skall se till att ordningen hålls och har fått order om att hålla dörren så stängd som möjligt. Allt för att göra det omöjligt för oss fotografer att få en bild på den åtalade. Enligt polisen så är det för åhörarnas skull som dörren hålls så strikt. Detta skapar ju så klart ett större tryck vid dörren. Alla har vi en press på oss att leverera en bild på den åtalade, och så länge det inte uppnås så står vi kvar. Försöker hårdare. Armbågarna blir vassare. Stämningen blir pressad.


Jag gjorde som jag alltid gör vid dessa jobb. Jag ser till att få en plats i rättssalen. När det sen blir paus och alla skall gå ut så ser jag till att vara först. För att vid tröskeln vända mig om och fotografera in i rättssalen. Vilket är helt enligt lagar och regler. I falu tingsrätt har vi den turen att få ta med kameran i salen. Mycket bra må jag säga. Så länge jag inte fotograferar INNE i salen så är det lugnt. Men den här gången så gick det snett. Eftersom polisen vägrade öppna dörren mer än ett par decimeter så kom jag inte ut tillräckligt långt. Jag vände mig om och riktar kameran in i rättssalen, en polis sneade då ur och en liten batalj mellan oss uppstår. Även när jag är en bra bit utanför salen så pågår denna fejd. Jag blir då skitförbannad och lägger en lagom trevlig replik till denna polisman.
Därmed missade jag min chans att få med den åtalade på bild. Samtidigt som jag hör hur mina konkurrenter nöjt kommenterar sina bilder som tydligen blev bra. Fan.
Senare så kallar polismannen på mig. Vi går åt sidan och han säger.
– Jag vill inte att det ska vara vara så här mellan oss.
Fy fan va bra. Vilken kille. Vi diskuterar lite om hur vi upplevde det hela och kommer överens om att vi har olika åsikter, men det skiter vi i och går vidare. Allt glömt. Så ska det vara.
Jag gör ett till försök. Det är dags för paus och jag ser till att vara rejält över tröskeln och vänder mig om. Riktar kameran mot den åtalade. Men då, just då. Så ställer sig en åhörare sig mitt i vägen, en toppluva mitt i sökaren. Tack för kaffet. Din jävel. Ett till misslyckande. Det är nu lunch och jag har inte en jävla bild att leverera. Jag kollar lite snabbt på konkurrenternas hemsidor och ser att de har bra bilder. Livet leker.

Samtidigt som jag misslyckas med min taktik så lyckas Lina på Aftonbladet med sin taktik. Ett säkert kort. Hon plåtar genom den lilla lilla springa mellan dörren och dörrkarmen när dörren öppnas. Den platsen är liksom hennes. Men hon måste ha lite tur med alla som ska ut ur salen, för de skymmer hennes sikt totalt. Roger på Expressen fotograferar i samma springa men står på en lite stege. Vilket gör att han inte får en massa människor i vägen. Men för att få dessa platser så står de utanför tingsrätten före klockan 07.00 och trycker. Som öppnar kl 08.00.

Min vän Henrik väljer en annan taktik. Han står på en stege där dörren öppnas och har en minimal springa att fotografer genom. Men när dörren öppnas rejält så är det en bra plats. Efter lunch så testar jag Henriks taktik. Men han har ju så klart hittat den optimala placeringen och jag får inte en bra vinkel. Jag skymtar den åtalade och lyckas få ett gäng bilder på honom. Bra bilder? Nää. Bara skräp. Men han syns. Det får räcka.

Så här kan det se ut en vanlig Måndag i Falu tingsrätt. Fatta.

Efter lite jobb med en av bilderna så kan man nästan urskilja en kille i kriminalvårdens gröna kläder. Det här var allt jag fick den dagen. Bara att åka hem och ladda om. Det måste ju vända.

I pausen så får man passa på att fotografera andra aktörer i den här härvan. GW är en underlig filur. Men rolig. Vilka jävla kommentarer den mannen kommer med. Haha. Peter Altin är försvarsadvokat i det här målet. Det är en slipad man, han kan glida undan den svåraste fråga. Han kommer säkert att få sin klient friad för det mesta.


När man tillbringar 8-9 timmar per dag på en pall eller stege så blir man trött i både kropp och huvud. Många skratt och skämt. Kan verka makabert med tanke på det som läggs fram innanför dörren. Men vi är människor och måste försöka hålla distans till det vi ibland måste jobba med. När inte dörren öppnas på nån timme så blir det lite tråkigt. Då kan man passa på att fotografera sina kollegor. Det är alltid kul.

Roger och Henrik är på hugget. GW lika så. Hur spännande är inte en stängd dörr?

Här berättar Jonny på Dalademokraten en liten rövarhistoria. Om den var kul kommer jag inte ihåg, men damen i blått verkar vara mer intresserad av mig. Synd Jonny.
Lina och Roger är konkurenter. Lina jobbar för Aftonbladet och Roger för Expressen. Roger slog sitt teleobjektiv i huvudet på Lina så det sjöng i hela tingsrätten. Så här ber han om ursäkt.

Trots att de är rivaler så hade de det trevligt där vid dörren. I två dagar stod de vid dörren. Lite söta på nått vis. Nu vet vi att en liten dörrspringa kan få människor nära varandra.

Det kan vara lite tröttsamt att bevaka en rättegång ibland. Fråga Leffe och Hasse Aro. Eller varför inte TV4s fotograf.

Mina arbetskollegor Claes, Linda, Tony och Evalisa passar på att få i sig lite lunch. Själv hann jag få i mig en köttbullsmacka med rödbetssallad. Det är grejer det. Lite kranvatten ur en plastmugg på toan så är man fit for fight.

Dalarnas Tidningar hade anlitat Ulf Åsgård för en analys. Vi mötte upp honom på hans hotell lagom till frukost klockan 07.30. En kopp kaffe senare så tog jag lite bilder på honom innan vi åkte till tingsrätten.


Nu har ni hört om dörrspringan. Den oskarpa masken har Henrik tydligen i sin kamera. Om den kanske jag berättar om en annan gång. Men det är något mystiskt med det där. Tro mig.
Bilder på den åtalade då? Jo för fan. Men dag två började som den fösta slutade. I katastrof. Nu stod det en annan polis i vägen. Nu med sina händer framför kameran. Men jag fintade bort honom och lyckades få en halvskaplig bild. Sen släppte det. Dörren åkte upp så pass långt att jag fick klart skott rakt in i salen. Utan varken toppluvor eller poliser i vägen.

Den åtalade. Eller va fan. Mats Alm heter han, men det visste du redan. Alla fick vi bra bilder på honom under dag 2. Och tack vare det så släppte trycket vid dörren. Vi var nöjda. Alla var nöjda.

Lugnet efter stormen. Lunchrast i tingsrätten.

Rättegång

Det här håller jag på med nu i dagarna tre. Kommer en längre liten berättelse om hur det är att bevaka en rättegång. En bild så länge. Trötta fotografer utanför dalarnas mest bevakade dörr. Sal 4 i Falu tingsrätt.

Mats Alm

Jag bevakade presskonferensen som polisen anordnade med anledning av att åtalet mot Mats Alm lämnades in. Vi var några stycken.

Åklagare Niclas Eltenius

Förundersökningsledare Lars-Ola Sörestad och dalapolisens presstalesman Sven-Åke Petters. Några visa ord de kan ta med sig på resan.

Eltenius med sin medhjälpare Ulrica Sederman och Sörestad. Lite smått nervöst verkade det som. Eltenius satt och gned sina händer hela tiden. Eller är han nöjd kanske? På Måndag börjar det. Då inleds rättegången.

Så här såg det uppslaget ut i tidningen. Mycket bra dragning. Fan vad glad jag blir när det ser ut så här.

Presstalesmannen Petters var inte så utsatt av frågvisa journalister kan man väl påstå.

/Lars.

Svenska skidspelen del-sista.

Idag är jag ledig. Som tur är. Jag är lite mör i kroppen. Efter att ha sprungit upp och ner i Mördarbacken i dagarna två. Jag hade ju kunnat nöja mig med att som de flesta andra fotografer, stannat kvar vid målområdet och tagit det lite piano. Men då får man inte de där bilderna som är lite mer. Och det är de bilderna jag vill ha. Alltid.

Spurtbilderna har man ju sett förut, men jag måste ta de bilderna också. Så just därför blir det lite mer jobb för mig. Men det är det värt.

Som du ser på bilden hör ovanför så var det inte lika mycket publik i Söndags. Det kan bero på att det var snöstorm hela dagen. ca 2-3 decimeter snö ramlade ner under tävlingen. Det är inte lika kul som det låter. Tro mig.

Jag gissar på att Svt-teamet var lika imponerade på snöfallet som alla andra.

Den här bilden fick jag slita varg för att få. För det första så är den tagen i slutet av mördarbacken. Att ta sig dit med 17 kilo utrustning på axlarna är en triumf för sig. Att man dessutom måste gå i spåret och bli utskälld av en tv-fotograf var femtionde meter är lika jävligt det. Nysnön gjorde det inte enklare heller.

Att jag sen fick lov att bråka med den sista jävla tv-fotografen är helt sjukt. Jag hade hittat en liten fin grop att ligga i för att ta den här bilden. Men serru det fick jag inte.

– Nä du syns i bild, sa han.

– Inte en chans sa jag.

– jo det gör du visst det, sa han.

– Ser du mig om jag ligger här frågade jag och kröp ihop till en boll.

– Nää, svara han då.

– Bra sa jag och gjorde tummen upp till honom.

– Jo men nu syns du skrek han då.

–Ja men det beror nog på att jag tittar på dig och pratar med dig svarade jag lite syrligt.

Sen kröp jag ihop igen och bara väntade på Petter och Hellner.

Marcus Hellner från samma snögrop. Skidspetsen är inte långt från mig här.

Det funkade bra och idag ser det ut så här i tidningen. Då är det värt att slita lite. Men det kostade lite mer än så för den bilden.

För det var en riktig chansning att ligga där. Det var nämligen sista varvet och åkarna hade typ bara nerför efter det här stället och sen in på stadion. Fort som fan kravlade jag mig upp ur min grop, sprang upp en bit i backen och hängde på mig kamerorna som jag la ifrån mig tidigare. Sen en mycket plågsam löptur nerför hela backen igen. Jag hör hur speakern vrålar ut i högtalarna hur Northug kommer in på stadion. Jag vräker mig vidare ner för backen. Nu hör jag hur även Hellner kommer i på stadion. Publiken vrålar. Jag springer. Nu hör jag även att Petter stannar och "highfivar" publiken på upploppet. Jag springer vidare. Hjärtat slår nästan sönder bröstkorgen. Publiken vrålar ännu mer. Nu stannar Petter före mållinjen hör jag en smått fanatisk speaker skrika i högtalarna. Jag är nästan framme nu. Jag fullkomligt vräker mig in i målområdet och får upp kameran. Där står då Petter med en norsk flagga och ser glad ut. Hellner hänger på stavarna och fransmannen som kom tvåa likaså. Jag har missat allt!!!

Min kollega Tomas kommer fram och frågar lyriskt om jag fick med allt på bild.

Ja vad säger man då? Näe jag låg i en grop i mördarbacken? Jag svarade att nej tyvärr, jag hann inte. Men vi kommer överens om att vi tar en bild från Scanpix på det så är det löst. Tack för att Anders Wiklund på Scanpix valde att stå i målfållan.

Men jag syntes i alla fall inte i bild när jag låg gömd i snön. Så det så.

Tidigare under dagen så körde damerna sitt lopp och Kalla spurtade ner sin motståndare på upploppet. Hon fullkomligt flög i mål. Vilken tjej!

Så här blev det i tidningen.

Petter och Hellner är inga buddies om vi säger så. Specielt inte efter att Hellner bröt av Petters stav i Vancouver. (om det nu var så det gick till) Lite smått ansträngt på pallen efter målgång.

Damernas prisutdelning. Jag tror att det var fler Polacker än svenskar vid prisutdelningen. JOOSTINA JOOSTINA JOOSTINA!!!!!! ekade ljudligt när Justina Kovaltjuk klev upp på pallen.

Till sist en bild från företagsstafetten som kördes i Torsdags. Jag skrev om det här på bloggen då men så här blev det i tidningen. Kanske inte den roligaste bilden men en bra dragning över ett uppslag. Men det som är poängen här är att bilden är fotograferad med ISO 10 000!!!!!!! TIO TUSEN. Syns det? Nikon D3s är så sjukt bra så jag har inga ord.

Nu laddar vi om batterierna och kör klart det två sidoprojekten som jag pysslar med. Lite finslipning kvar bara.

Tio-Fyra /Lars.

Svenska skidspelen del-3

Äntligen kom attityden. Kalla före start och hon vänder blicken mot mig och ser ut så här. Eye of the tiger liksom. Men det höll inte hela vägen. Inte i går, men idag. Kom igen Kalla.

Hellner och Rickardsson uppför Mördarbacken.

Anna Haag var riktigt besviken efter målgång. En liten tår rullade nerför hennes kind. Eller det var mycket tårar, men hon dolde det väl.

Glada och något sliriga. Men vilken stämning det är i spåret.

Starten i damernas lopp. Jag har ingen aning om jag fick vara just där. Just då. Men jag smög så tyst och fint fram där. Lade mig på marken och bara blev ett med snön.

Det surrades om 20-25 tusen åskådare. Jag kan då lova att det hördes. Vilken underbar dag. Strålande solsken och massor med varmgrader. Det är härligt att jobba ibland.

Ja nog har jag jobbat i finare pressrum. Men va fan. Det skall skickas bilder och inte mysas.

Petter Northug efter segerloppet.

Lite sotis blir man ändå. Tänk att få ta en kall öl och en klunk jäger i solen.

Herrklungan jagar uppför Mördarbacken.

Hjälp mig här. Tobo Bian. Betyder?

Jesper Modin halvägs upp i backen.

Världscupen i skidor. Inte Hultsfred. Eller?

Svenska skidspelen del 2

Lördagens tävlingar är slut och även jag. Som jag nämnde tidigare så är Nikon närvarande och lånar ut och checkar och cleanar din kamera om du vill. Det betyder att jag stoltserar runt med TVÅ D3s kameror och en D3a. Det blir tungt att bära men fan så mycket enklare än att behöva byta objektiv mitt i all dramatik. Det går liksom inte. Riktigt kul att fotografera skidspelen och för att vara en världscupsavslutning så får vi fotografer tillträde nästan överallt. Det är bra. Jag gör en längre rapport senare. Nu måste det lämnas bilder till webben. Sen väntar ett jobb till. Spelmansstämma i Rättvik.

Tjo och tjim. Nödrim.

/Lars

Svenska skidspelen

Nu ha Svenska skidspelen kört igång. Idag var det presskonferens och ståhej. Det hela började med att den lilla gnällspiken Petter Northug babblade på om ditten och datten. Men den största anledningen till hans närvaro va så klart att han är ambasadör för att Falun ska få skid-vw 2015. Kolla på bilden. Får man inte lite otäcka vibbar och anar gnisslande fjolspel. Nej just ja, han heter... Ööö, han som vann musiktävlingen. Norske som norske. Men visst är de lika.

I år satte jag Northug vid bordet som Kalla och Haag fick posera vid förra året. Fick duga så.

Så här såg det ut förra året vid det bordet.

I år fick tjejerna posera på ett annat ställe. Svårt med ljuset, men vad gör man när man får en halv minut på sig. Tack för att Nikon och NPS är närvarande, och inte minst Pontus på Foto A-bild. Jag har nämligen passat på att testa en D3s. Utan den kameran hade jag inte kunnat ta den här bilden. Näst intill kolmörkt i rummet. Nikon is the shit. Kom inte och säg nått annat. för då blir jag förbannad!

Jag vet inte om Kalla är trött efter en lång och framgångsrik säsong. Eller bara sjukt laddad för helgens tävlingar. Men så här såg hon ut idag. Javisst, hon log ibland och skrattade, men sen sjönk hon ner igen.

Men killarna tyckte nog att det var roligare med presskonferenser i Vancouver än på Grand hotell i Falun. Eller så sitter Hellner och tänker på Mördarbacken som han skall slita i tre dagar. Då är vinkeln på hans huvud rätt.

Senare på eftermiddagen så skulle spelen invigas. Våra svenska OS-stjärnor skulle hyllas på ett fullproppat stortorg. En halvtimme innan så hittade jag hela gänget en bit bort. Bananer och skratt. I sin enkelhet. Den sålde jag in på ettan.

Vid varje invigning av spelen så delar Ordföranden för spelen ut Guldskidan till massmediarepresentanter, som under många år gästat Skidspelen. I år gick skidan till Arne Forssell. Bildbyrån. Det är bra, alltid kul när en fotograf uppmärksammas.