Passapå tider

Ett stort möbelföretag spar inte på krutet. Vepan på fasaden är skapligt stor.

Gosse nu är det rea tider! Jag och frun gick runt i Gävles köpcentrum i helgen. Rea överallt. Produkter och kläder fullkomligt kastas över oss konsumenter. Man kan inte annat än fundera över hur enorma överpriser man betalar annars. Reaskyltarna ropar om halva reapriset och ända upp till 70% av ordinarie priser. Största vepan hade ett möbelmärke i Valbo. gissar på ca 10-15 x 5 meter!!! Dessutom är de flesta på engelska så man kan undra om man är hemma eller utomlands. Typ "Fashion sale", "Final Sale" samt "Final Sale" Nej jag håller på jättevepan om möbler.
Så passa på nu. Snart är det jul och då är det nog 70% över normalpris.
Alla bilder är mobilfoton, så ursäkta kvaliteten.

/Lars.

Konstens alla regler

Som fotograf så får man fotografera mycket konstnärer och deras konstverk. Oftast vill jag påstå, är det mycket underliga och fula tavlor och skulpturer som skall förevigas. Och man får verkligen bita sig i läppen ibland när konstnären i fråga berättar om sin konst. Då vill jag lova att man undrar vilken planet vissa människor kommer ifrån. Herregud hur en del bara svävar iväg och säger saker som ingen vettig person skulle begripa. Den så kallade konsten är ibland bara ett enda kladdande med färg.
Men så en dag. (lät fint va) Jag fick en lapp i min hand där det stod att jag skulle fotografera Redas Dirzys. En konstnär från Litauen. När jag kommer in i lokalen så ser jag en man som borrar små hål i väggen. Suck tänker jag. Ytterligare en mysko figur. När han ser mig så ropar han - not redy. soon!. Ok tänker jag och passar på att morsa på hans fru och dotter som han har tagit med sig. Efter ett tag så ropar Redas på mig och säger att nu ska han börja färgsätta.
Det är då det händer. Från att vara tusentals små hål i en vägg så börjar ett ansikte träda fram ur väggen. Jag blir så paff över det jag ser så jag fick knappt upp kameran och plåta. När han lite senare var klar så hade mannen gjort sitt konstverk genom att borra en massa hål i väggen och rolla på lite färg. Men så vackert.
DET är konst!. Inte bara kladdande med färg på dyr duk som den större skaran konstnärer sysslar med.

Nu ska jag koppla av en vecka med frun och spela golf, dricka kalla öl och bara njuta. Inget husbygge på en vecka. Oj oj oj, vad skönt.

/Lars.




Tyvärr så hittade jag inte bilden på det färdiga verket. Sorry.

40 år sen nu

Neil Armstrong och Edwin Aldrin traskade runt på månen för 40 år sen, det har nog ingen missat.
Men var dom där, jänkarna?


Bilden är inte från månlandningen men en solförmörkelse vill jag minnas.

Magnum har satt ihop lite bilder från förr.

På tal om ingenting

Så är jag väldigt sugen på att utsmycka min späda kropp med en ny tatuering. Jag gjorde ett jobb om en tatuerarstudio här i Falun där man kan bli tatuerad med thaistickor om man vill. Bildspel från det kan du se här. En helig tradition bland tibetanska buddhistmunkar. En mycket smärtsam sådan. Själv har jag aldrig testat den metoden, men Jocke som har levt med munkarna och blivit tatuerad av dessa kan intyga att det känns. Mycket. För det första så krävs det ett helt gäng med folk som hjälper till. Huden måste sträckas åt alla håll som ett trumskinn typ för att nålen som är enormt trubbig skall tränga in. Jag fick se en bild på honom när fyra munkar fullkomligt sliter i honom, medan en femte står med en enorm sticka och knackar för hand in bläck i skinnet. Jag fick syn på tre munkar i ett tempel i Thailand för några år sedan och alla var helt klädda i tatueringar på kroppen. (Buddhistmunkar är verkligen inga grinollar med andra ord) Men det använder inte bläcket som vi gör, de skriver heliga välsignelser och böner på sina kroppar. På bilden här uppe ser du Jocke och runt budhan står texten "jag äskar livet" och är gjord med thaistickor av bambu. Den undre bilden visar hur det blev i tidningen.


//Lars.

Gamla goda tider

Sånt här höll jag på med förut. Det tyckte inte min chef om. Vi bråkade mycket om det där. Jobbigast var nog en eftermiddag på jobbet. Jag skulle gå hem för dagen och ta helg, och chefen ropar nått i stil med - Nu j*vlar åker du inge hoj i helgen!!!!!!!
Jag log lite fint och tänkte att , om du bara visste. Och hoj åkte jag, ordentligt.
Det hela slutade med en bruten handled och en båtbensfraktur i höger hand. 3 månader med gips och en enormt besviken chef. Vi brukar prata om det där, jag och chefen. Vi skrattar och vi minns. Jag har för mig att hon, chefen, Nina försökte koppla in facket för att få mig att sluta med hojåkningen. Det är humor.
Men det är klart. Sen den dag hon blev min chef så har jag brytit:
Ett gäng revben.
En tumme.
Båtben höger.
Båtben vänster.
Handled höger.
Nyckelben vänster.
Skenben höger. (typ klyvt)
Fotled vänster.
Hjärnaskakningar och diverse mjukdelsskador.
Hur många sjukskrivningsdagar det är totalt är ingen idé att räkna ut. Det kan ju vem som helst räkna ut. Hehe.

Nuförtiden så håller jag mig på backen och fotograferar mina polare som har freestyle motocross som sitt levebröd. Jag måste verkligen ta mig tid att följa med på nån resa genom sverige och ut i världen med polarna. Vilket bildrep!

Men just nu så går all tid till att bygga vårat hus. Det mina vänner, är ingen picknick.

Här är några bilder från en dag med Loggan och Frog. Den dagen lämnade jag moppen hemma.










//Lars.

Paid vacation

Här är inte jag nu, men semestar har jag.

Nu äntligen är det semester. Jag har lite småprojekt på gång som jag ska försöka fotografera under semestern. Hinner ju inte med allt sånt där när man jobbar. Så det kommer inte att vara helt dött här bara för att jag är ledig.
Mycket bra att svenska medier bojkottar Britney Spears konsert i sverige. Nu har även Danskarna tagit samma beslut. Mycket bra!!! Läs lite om det här om du vill.

Alla dessa regler som gäller när man ska fotografera artister är bara så tröttande. Här är några regler som jag har stött på.

Man får bara plåta tre låtar. Oftast mindre. Sen åker man ut.
Blixtförbud.
Vissa artister får man bara fotografera från en sida.
Thåström har egna regler. Honom får man bara plåta låt 3-5. Inte första och andra låten, då får man snällt stå och vänta bredvid. När sen låt tre börjar och vi får komma in så släcks lyset ner och ett enormt blått motljus tänds. Så där står man. Kameran klarar knappt av den färgtemeraturen och kom ihåg blixtförbudet.
När Mötley Crüe spelar sina tre första låtar så använder de ett slags rött fluorescerande ljus som kameran definitivt inte klarar av.
Ibland får man inte vända sig och plåta publiken.
Listan kan göras längre men ni fattar att det är lite besvärligt med stjärnor.

Så när Britney kommer med sina kontraktsregler så får det liksom räcka.

Papperstidningen

Så här blev Bingsjöstämman i papperet. Enkelt och snyggt. Erika Åsberg redigerade.

//Lars.

Tribute

Sånt här gillar jag. Folk som kommer upp med en idé och kör den.

Bingsjöstämman

Bingsjöstämman idag. Nästan 5000 människor befinner sig i Rättvikskogarna i några dagar. Precis överallt sitter och står det spelmän och kvinnor som gnisslar på sina fioler.  Alla är glada och trevliga och massor med åskådare sitter i gräset och myser med medhavd dryck och föda. Kul jobb och bilder i mängder, överallt. Jag tog även upp lite ljud som jag använde till en bildspecial på tidningens webb. Jag visar senare hur det blev i tidningen. Jag såg en liten förhandsvisning nyss och det såg bra ut. Men mer plats vill man ju alltid han. 

T-minus 3...

//Lars

RagnKjells såg till så det var rent på området.

Alla typer av instrument. Kvinnan med sågen gillade jag.

Tyvärr tog inte flickan kort så hon blev utan bidrag från mig.

Spontana spelgrupper i varenda tält.

Lite tomt

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Mr Jacko. Men jag måste erkänna att det känns både tomt och lite konstigt nu när han är borta. Bredvid mig på en skärm rullar bilderna från ceremonin och talarna avlöser varandra. Mycket gråt är det. Han var stor den Micke. Mycket stor.

En annan stor kille träffade jag idag. Och då menar jag bredaxlad. En doldis som tydligen bara är några få cm från att ta sig till VM i Berlin. Han kastar slägga väldigt långt. Över 74 meter. Jag tänkte testa att svinga iväg den där prylen ett tag. Men när jag kände hur tung den var så kom jag på andra tankar.

Snart är det semester. T-minus 4...

//Lars.

så svetten lackar

Den gångna helgen var min jobbhelg. Inte alltför stressig helglista som väntade, men som vanligt så blir inte allt som man hoppas. Lördagen började lugnt med en gårdsauktion och ett sommarcafé som skulle bevakas. Sen till en liten återkommande favorit för mig. Kyrkbåtsrodd i Toftbyn. (här kommer rubriken in i bilden) Är man då riktigt snäll så får man åka med start och speakerbåten. Där kommer bilderna. Blir ju inge bra att stå på land och fotografera målgången precis. I år så hade jag tagit med mig min undervattenspåse (vill inte påstå att jag har snöat in på den nu, men tillfällena att använda den nästan haglar över en nu). Så på vägen ut till starten så passade jag på att fotografera roddbåtarna liggandes över relingen. Jag lyckades faktiskt få en bra bild som du ser här nere. Redigeraren tyckte tydligen inte som jag och tog aldrig med den bilden i tidningen. Typiskt. 
Söndagen hade endast två jobb att erbjuda, dock två sena jobb. Ett kulturjobb i Siljansnäs och senare ett nöjesjobb i Leksand. Här kom problemet. 20.00 skulle Sweet spela, enligt min lista. Det Engelska rockbandet som härjade under 70 talet. Men efter ett ca 45 minuter långt soundcheck så börjde den otroligt glesa publiken att skruva på sig. En timme för sent så ramlar tillslut bandet in på scenen. Jag tar några bilder på bandet och ger mig iväg mot utgången. Precis vid grinden så står det ett gäng glada människor som frågar om jag tror att det kommer mer publik till Sweet. Lite besvärad harklar jag fram att det kanske det gör. Jag inser nu att bandet som jag nyss har fotograferat endast är förbandet. Klockan är nu snart 22.00 och i bilen sitter min fru och väntar. Hon påpekar att hon måste gå upp klockan fem och åka till jobbet i morgon och blir inte helt överlycklig när jag berättar att det är fel band som spelar. Dagen till ära så hade jag även med mig min far som mycket nyfiken på hur Sweet låter nuförtiden. Han hade långa utsvängda jeans och lika stora polisonger på den tiden då Sweet var som störst. Tillslut så skramlar det till på scenen och in kommer "rätt" band. Fotograferandet går bra och efter att ha lyssnat på några låtar så bestämmer vi oss för att åka hem. Men jag kunde inte se någon skrivande kollega i det illa publikhavet. Och dagen därpå så kommer förklaringen. Jag befinner mig på taket på vårat hus och lägger tegel, när telefonen ringer och en lite skamsen nöjesredaktör berättar att det har skett ett missförstånd. Ingen recensent var på plats så jag får försöka återge lite intryck av det hela. Det hela resulterade i att vi körde en publikbild i tidningen med en mycket kort förlängd bildtext. Med andra ord så hade jag kunnat åka hem redan klockan 20.00 istället för 23.00. Men nu fick fader uppleva det han lyssnade på för många många år sedan.

Sedvanligt så kastas styrmanen i det vinnande laget i plurret.

Psykkriget mellan båtarna ligger på en hög nivå.

Bilden som aldrig blev med i tidningen. 

Sångaren i Sweet som heller inte blev med i tidningen.

Under ytan

Jag har ju som sagt världen bästa jobb. I två dagar har jag på betald arbetstid legat i plurret och simmat runt. Först så skulle vi traditionsenligt vara med när räddningstjänsten dök vid badplatserna i Falun och rensade bottnen från farliga föremål. Bra tänkte jag och slet med mig min nya leksak, undervattenpåsen. Lite improviserat då jag inte hade med mig badshorts. Så det fick bli kallingar och fort ner i vattnet. Nu blev det inte så bra bilder då alla ungar (och jag) grumlade upp vattnet. Dykaren sa att det var bara en decimeters sikt. Jag gav upp och kravlade mig upp på land. 

Blöta kalsonger är då ingen hit när det står ett gäng brandmän i strandkanten och småler. - Vart kan man köpa sånna där speedos utbrast en av dem. Kul, sa jag och skyndade in i en liten (tom) lekstuga för att krångla på mig kläderna. 

Nästa dag fick jag en ny chans att testa vattenpåsen. Vi skulle göra ett reportage om värmeböljan. Men då valde jag ett utomhusbad där sikten är god. Den här gången hade jag dessutom ett par badshorts på mig. Tack Mange. Däremot så måste jag skaffa cyklop. mycket svårt att se vad man plåtar annars. Som ett barn testade jag alla leksaker i badet. vattenruschkanan var nog den roligaste. Svårt att hålla kameran rätt bara.

 

För några år sedan så gjorde jag ett jobb i samma pool. Den gången så hade jag ingen vattenpåse, men i receptionen stod mycket påpassligt en enorm godiskål. Så jag frågade personalen om jag inte kunde få låna den ett tag. Återigen så får man det där konstiga ansiktsutrycket tillbaka av personen i fråga. - Jo det är så att jag tänkte stoppa ner min kamera i skålen och trycka ner den under vattenytan. - Ok, skrattade tjejen. Hon ruskade lite på huvudet och hällde ut godiset ur skålen.

Badshorts då? Nej så klart. Så jag fick lov att köpa ett par där på plats. Det knepiga var dock att de endast hade barnstorlekar kvar. Men vad gör man inte för en bra bild? 

5 minuter senare kommer jag då gående där på poolkanten, med mycket för små shorts. En enorm godisskål under armen och en kamera i handen. 

Jag tror att det dessutom var en sommarvikaries första dag hos oss. Stackars tjej, vad skulle hon tro?

Här är bilden som är fotograferad med godisskålen.

Ironiskt nog en av mina undervattensbilder. 

Under ytan.

Räddningstjänsten dyker upp där du minst anar det.

Igår skulle jag och kollega Per göra ett mindre rep om en gammal tågstation. Varmt var det och när vi var klara för hemfärd så frågade kvinnan vi intervjuade om vi ville smaka hemgjord svartvinbärssaft. Klart vi ville. Så där satt vi på hennes veranda och drack saft och myste ett tag. Härligt. Det är lite av det fina med att jobba på en lokaltidning.

Kvinnan som bjöd på saft.

Ont om tid är det gott om

Nu har det varit lite körigt de senaste dagarna. Dagskift på jobbet med en massa jobb och sen hem fort och snickra på huset. Men jag har hunnit med att snida ihop ett bildspel från Peace and lovefestivalen. Och det ser du på min hemsida eller så kan du klicka här.

Och vilken festival det blev. Glada och underbara människor är ju det bästa jag vet. Jag kan nog säga att det var runt 42 000 av den sorten i Borlänge. Att bara susa runt och uppleva allt med kameran är en enorm känsla. Mina höjdpunkter är (utan rangordning). Såklart Mötley Crüe. Största bandet och vi var ca 30 000 i publiken den natten. Timbuktu levererar som en gud även om han inte är min favorit, spontandans överallt. Faith no more gav en galen spelning och man funderar nästan om det är Jack Nicholson som står på scenen. Dileva charmade tonåringar till Cozmoz. Mest energiförbrukning måste nog Gogol Bordello ha stått för!!! Chris Cornell är nog den trevligaste rockstjärna jag har träffat. Mycket sympatisk. 

Men den största höjdpunkten är nog människorna och helheten. Sjukt kul. Och jag längtar redan till nästa år.

Jag och Chris Cornell med hans otroligt stora livvakt i bakgrunden.