Karlavagnen

Karlavagnen i lurarna och på redaktionen är det tyst och lugnt. Det är torsdag och det är kväll. Mina jobb är lämnade och jag kan koppla av.

Igår åkte jag upp till Orsa och gjorde ett mini-webb-tv-rep. Har man ingen D3s så får man sulla med en Sony HD handy cam eller vad den nu heter. Se skräpet här.

Idag tog Faluns frisörelever sina saxar och hårfönar med sig och besökte Norshöjdens äldreboende.

Men det verkade inte som resultatet var till belåtenhet. Eller hur ska man tolka den här blicken? Jag kommer ihåg när far min tog med mig till frisören. – Klipp luggen kort så han ser nått, löd ordern. Jag var väl lika nöjd som Märta Eriksson på bilden. Men det är lugnt farsan. Det är länge sen nu och vi glömmer det hela.

Erika Bäck från Sälen klipper håret på Arne Mogensen.

Margit Rapp är en kvinna som det finns för få av. I 18 år har hon rest till Lettland med grejer för att hjälpa fattiga människor.

I vintras gjorde hon sin 90:e resa. I mitten av maj bär det av för 91:a gången.

Och alldeles innan avfärden passar hon på att fylla 80!

Det lettiska folket i staden Rezekne uppskattar hennes hjälpinsatser.

Nu har man till och med förmått myndigheterna att skapa ett frimärke - med Margits bild.

Coolt. Det är jag och kungen säger hon. Och så är det ju. Grattis Margit.

Över och ut. /Lars.

Del 4. Slutet.

Idag kör vi den sista delen i våran serie om döden. Idag handlar det om vilka val vi har att göra innan vi dör. Det vita arkivet har du kanske sett reklam om på tv. Det finns flera varianter av just livsarkiv. Rolf Philipson har dokumenterat allt. Hur han vill ha sin begravning och att han inte vill hållas vid liv om han blir riktigt sjuk. Läs mer om Rolf här

Under den här resan så har fått en lite annan syn på döden. Jag har fått se döden på nära håll och det är inte så otäckt som man kan tro. De som har som yrke att ta hand om oss när vi dör gör det på ett mycket värdigt sätt. I alla fall de jag har träffat. Jag vet mer hur jag vill ha det när jag dör. Hur det ska gå till liksom. Nu ska jag bara ta mig för att få det på pränt också. Gör det du med. Blir så mycket enklare för de du lämnar efter dig.

Nu ska jag ta det lite lugnt ett tag och samla lite nya krafter till fler reportage.

Skön lördag på er. /Lars.

När Rolfs fru gick bort så han de tala om hur hon ville ha det. Nu har Rolf planerat sin egen begravning och känner sig trygg. – Det känns som jag har blivit mer vän med döden, sägar han.

Helg

Nu är det snart helg för mig. Jag gör de sista timmarna innan ledighet över helgen. Underbart. I morgon fredag tänkte jag och reporter Cecilia ta en öl och, inte fira, men på nått sätt njuta av att dödserien har gått bra och är över. Ett stort tack till alla anhöriga som ställt upp och likaså till Benny Norgren som har fixat alla kontakter. Tack.
Tack även till alla härliga kommentarer här på bloggen . Det gör att det blir fler reportage. Det lovar jag.

Här är lite bilder från min jobbvecka. Som nu är över.

Höj i köjja! /Lars.

Tidigare i veckan träffade jag bandet Sabaton. Mer eller mindre hela bandet lider av tinnitus. Men det beror på egen dumhet som de sa. Trummisen Daniel Mullback berättade att han hade blivit så peppad av bandet Helloween som spelade före dem på Hultsfred så han struntade i öronpropparna för att få ut max upplevelse av musiken. Nu går han runt med ett ständigt sus i kåpan och tycker inte att det är så jävla spännande. Läs mer här.

Idag skulle jag fotografera ett gäng ungar som utmanar andra skolor att panta. Så när jag ska ta bilden så hoppar min kollega Mats fram och poserar. Så här går det till i princip varje gång vi jobbar. Det är lätt att jobba med Mats. Så kul.

Tina blev utan bedövning när hon skulle föda med kejsarsnitt. Bedövningen tog fel och slog ut andningen i stället för att bedöva på rätt ställe. Skönt. – Jag skrek som en gris säger hon. Kan jag tro.

UV-rugby

Nu kan den som vill kika på bildspelet som jag gjorde på uv-rugbyn. Nu i lite bättre kvalitet.

Gör det här.

Del 3

Idag är det dags för del 3, den näst sista delen i våran serie om döden.
Lena Siljeström är nybliven änka och berättar om hur tomt det blir när livskamraten går bort. Klicka här och läs kollega Cecilias text.
Lenas före detta man Åke Siljeström var en mycket duktig journalist. Han jobbade i 16 år på Expressen och sedan över 20 år på Dalarnas Tidningar. Hans vilja var att askan skulle spridas vid hans älskade tjärn. Vilket Lenas ska göra så fort isen släpper. Men hade hon fått välja så hade Åke blivit jordbegraven. – Då hade jag vetat vart han var, och ett ställe att gå till. Säger hon.

Hemma i huset står Lena och blickar ut över vattnet. – Här stod vi ofta och tittade ut. Säger Lena.

När vi pratar om Åke så kan inte Lena hålla tårarna inne. Hon säger att varken hon eller katten har fattat att Åke är borta.

Begravningsceremonin var stilla och fin. I did it my way med Sinatra spelades.

Lena lägger en blomma på Åkes kista och tar ett sista farväl.

På lördag kör vi den sista delen och rundar av våran serie om döden.

/Lars.

Del 2

Idag kör vi del 2 i våran serie om döden. Idag om borgerliga begravningar som blir allt vanligare. Jag och Cecilia fick kontakt med Birgitta och Ann-Marie. Två döttrar som skulle begrava sin mamma borgerligt. Det blev en liten och fin ceremoni med inslag av vad deras mamma tyckte om när hon levde. Med sig i kistan har hon sina jongleringsbollar, som hon ofta jonglerade med för sina barnbarn. Döttrarna valde en borgerlig begravning för att deras mamma inte var troende. Läs texten här. Nu!

På onsdag kommer del 3. Då träffar vi en person som berättar om hur det är att .... Näe. På onsdag.

Inget bildspel idag, så det blir bilder istället.

Birgitta och Ann-Marie tar ett sista farväl av sim mamma. Begravningsofficiant Yvonne leder akten. Barnbarns barnet Lou passar på att nypa farfar i näsan.

Ett sista farväl av en älskad mormor.

Ett fotografi av Anna-Greta pryder kistan.

Barnbarns barnet Lou med sin farfar Hans busar lite innan begravningen.

Ann-Marie med bilden av sin mamma.

Döden och Uv-rugby

Idag är mina reportage med i tidningen. Ett stort reportage om döden som kommer att gå i fyra delar. Idag med Förloppet, från död till begraven och nyheten om att det tar allt längre tid att komma i backen. Jag och kollega Cecilia har jobbat med det här till och från i snart tre månader. Det började med att vi skulle göra en grej på just tiden mellan död och begraven. Men när vi satt och pratade med Benny på begravningsbyrån så kände vi att det här är ett för stort ämne för att kasta iväg på en sidtopp och sen gå vidare. Så vi tog upp det med cheferna och fick klartecken. Sen har vi kört på. Men det har varit slitigt, det är ju ett så pass känsligt ämne att jobba med. En svår balansgång, mellan värdigt och för mycket. Men samtidigt så ville vi ta udden av det här med döden. Det som är så naturligt. Döden vill vi ju inte så gärna prata om. För att kunna ta de bilder jag har gjort så har det tagit tid. Ett förtroende hos anhöriga och de som jobbar med döden varje dag måste vinnas. Sen så är det svårt att planera, är de begravning på Fredag förmiddag så är det, det går ju inte att flytta.

Men vilka människor vi har träffat under den här resan. Som låter oss vara med under det jobbigaste här i livet, att begrava sina nära och kära. Tack för det, stort tack.

Nästa del kommer på Måndag och då får du träffa en familj som .... näe, det tar vi på Måndag.

Så här ser det ut i tidningen idag. Etta, Ingångsida och två uppslag. Agneta redigerar, jag knäpper kort och Cecilia sätter bokstäver till det. Det blir bra. Vi är nöjda. Hoppas du tycker likaså. Trevlig helg.

/Lars.

Ettan på Falu kuriren idag.

Ingångsidan

Uppslag med förloppet, död till begraven.

Uppslag med nyheten om tiden mellan död och begraven.

Ja just det. Här kan du se ett bildspel som jag satte ihop. Klicka även in på Dalarnas Tidningar så kan du läsa alla texter där.

-------------------------------------------------------------------

Uv-rugbyn då. Jo i vårat helgmagasin Pralin så har jag ett reportage på tre sidor som jag gjorde samtidigt som döden. Tänk dig, dagen börjar på patologen där jag fotograferar en kistläggning. Två kroppar sveps och läggs i kista. En sväng upp på krematoriet, där ligger det en kropp och brinner i ugnen. Vi tar en sväng in i kylrummet. Där det ligger runt 60 döda människor. Tillbaka på redaktionen och gör några listjobb. Sen slutar skiftet kl 17.00 Då åker jag upp till simhallen och träffar glada och galna människor som spelar undervattensrugby. Jag simmar med och upptäcker ännu en ny värld. Sen hem och sova.

Så har det sett ut ett tag nu. Sen kom rättegången med Alm på det. Tur att jag verkligen älskar mitt yrke.

Så här ser det ut i Pralin idag. Ann-Sofi redigerar och jag knäpper både kort och sätter bokstäver till det. Kul.

Uppslaget med text och bild.

Avslutningssidan med bilder och faktaruta.

Här kan du se bildspelet på Uv-rugbyn. Det kommer jag också att lägga upp på Vimeo snart. Men jag har ju bara ett snik-konto så det får vänta några dagar.

Om du orkar så har du texten här. Den ligger inte uppe på webben. Så du som inte kan läsa Pralin har texten här. Men jag vill att du som kan, går och köper tidningen idag. Pronto!

Undervattensrugby. Den tredimensionella sporten där du har en helt tyst komunikation med dina medspelare, som du samtidigt är totalt beroende av. Lagandan är stark och viktig. Det är även en av få sporter där kvinnor och män deltar på samma villkor.

Hostande kommer en spelare upp till ytan. En kallsup är lindrig mot det mängd vatten han har satt i vrångstrupen. Sekunder senare sitter snorkeln på plats igen och han försvinner ner i djupet. Man får inte attakera motspelares cyklop eller snorkel, inte heller simfenorna eller dra i motspelares badbyxor. Men det är rugby under vattnet. Det är hårt och i vissa fall brutalt. Trots att det är en tuff sport så är den förskonad från värre skador.

– Ja det är minimalt med skador, man kan bli lite mörbulltad ibland och få lite blåmärken. Kanske en och annan kallsup, säger Hannes Reinholdsson. Varje tisdag och torsdag träffas spelarna i DK masens undervattensrugbylag (uv-rugby). Träningen börjar med uppvärmning där alla spelare genomför olika övningar i samlad trupp. Det kan vara att simma från den ena sidan till den anda, för att där vända och simma tillbaka under ytan hela vägen. Eller att hela gruppen simmar ner på bottnen och stannar där. Till dess att coachen på en given signal kallar upp samtliga till ytan igen. Som all annan sport är det viktigt att vara rejält uppvärmd. I laget råder en munter stämning. Har någon glömt sin mask eller mössa så är det direkt någon som lånar ut sina grejer.

Hit är alla välkomna. Kille som tjej. Gammal som ung.

– Det du behöver är ett par badbyxor eller bikini, resten lånar man av klubben. Men om man sen vill börja spela så måste man köpa sin utrustning.

I den här sporten är det bra att kunna hålla andan länge i hårda situationer. Men man kommer långt med ett bra spelsinne. Man behöver alltså inte vara ett muskelberg eller en tävlingssimmare.

– Synd nog så är det väldigt få tjejer som spelar uv-rugby, säger Hannes. Det kan nog verka svårare och farligare än det är. Laget har en enda tjej med. Hon heter Fanny och är en van vattenmänniska. Hon tävlar även i en lite udda sport som heter apnea. Där gäller det att kunna pressa sig att hålla andan så länge som möjligt. I uv-rugbyspelet är målburen är placerad på motståndarens kortsida, på bassängens botten. Matchbollen är vattenfyld och har en negativ flytkraft. Till skillnad mot vattenpolo där bollen flyter och spelet hålls på ytan.

Sporten har svensk mästerskapsstatus sedan 1974. DK masen spelar i elitserien men då under sammanslagningen BÖK. Borlänge Örebro och Kumla. En sammanslagning som gäller i seriespel. Den senaste matchen mot Malmö slutade med en förlust 6-0. En trots allt bra siffra.

– Det kanske inte låter så bra, men vi är nöjda, säger Hannes. Vi är helt nya i elitserien och tar den här säsongen som en lärorik träning. Förra gången förlorade vi med 23-0 mot samma lag.

Uv-rugby är ingen större publiksport, men nästa år ska klubben anordna SM i Borlänge och då planeras en sändning på en storbildsskärm i hallen.

– Vi ska köpa en ny kamera så vi kan sända på skärm redan till nästa hemmamatch, avslutar Hannes.

För att kunna dokumentera den här sporten så var jag tvungen att använda dubbla viktbälten och undervattensutrustning för kameran. Där nere under ytan så är allt tyst. Man ser hur spelarna kommunicerar med varandra genom kroppspråk och blickar. Spelet är igång. Mitt i ett enda myller av spelare så kommer plötsligt en spelare simmandes med bollen. Full fart mot målkorgen. Men där ligger redan en spelare. Med ryggen över målet. Tumult uppstår och målvaktens snorkel slits bort, kallsupen är ett faktum. Hostande kom han upp till ytan.

Storslam.

På Lördag smäller det. Då kör vi BÅDA mina reportage som jag pysslat med ett tag. Ett som jag gjort helt själv. Plåtat, filmat intervjuat, klippt, speakat och skrivit själv. Sen del 1 i en reportageserie som jag gjort tillsammans med Kollega Cecilia. Hon är en grym journalist så det kan inte bli annat än bra.
Lite smått creepy dock att båda reportagen går samtidigt. Mycket Dafgård på Lördag alltså. Du som inte kan se och läsa våra tidningar kommer så klart att kunna göra det här. Bildspel kommer så klart till båda grejerna, jag har inte klurat ut hur jag ska lösa det dock. Jag har bara ett snikkonto på Vimeo så jag kan inte ladda upp båda samma vecka. Jag får komma upp med en bra lösning på det. Eller vet du om det på nått vis går att komma runt Vimeos begränsnngar?

Det löser sig nog.

Bilden då. Ja den inte med nått av det här att göra. Det kostade 20 kronor att gå Lions tipspromenad. Så det så. Bara det.

/Lars.

Kingston

Kingston. Jag säger bara Kingston. Herregud. Den 28e december tappade jag mitt Kingston usb-minne i en snödriva. Vilket jag inte visste då så klart. Jag letade lite på tre ställen som jag trodde det kunde ligga på. Men minnet gick inte att hitta. Nu, lite drygt tre månader senare, stannar jag med bilen och får för mig att kolla en gång till. På skoj bara. Jag inser ganska snart att jag kan ge upp. Varför skulle det ligga just där? Det kan ju ligga vart som helst. Det kan dessutom ha blivit stulet för tre månader sedan.

Det är då det händer. I ögonvrån ser jag nått diffust. Tittar dit. Men va fan, är det inte? Jo det är det. Där ligger mitt usb-minne. Rostigt, lerigt och smutsigt i allmänhet. Jag ler lite för mig själv. Ha ha, jag hittade det.

Men vågar jag testa det i en dator? Kan ju vara kortslutning i det tänker jag. Äh, jag startar en kollegas dator (jag avslöjar inte vilken) stoppar i datorn och håller andan.

Plopp! Det dyker upp en ikon på skrivbordet som heter Kingston. Dubbelklickar på ikonen och en ruta med alla mina mappar och bilder dyker upp.

Hur fan är det möjligt? I TRE månader har det legat i snö och is. De senaste dagarna i lervälling. Jag fattar ingenting. Men en sak är säker. Kingston kan göra usb-minnen. Jävlar vad de kan. Det firar vi med några av de bilder som nu är räddade. En del har jag visat här förut. Men vi kör de igen. Bara för att jag kan.

KINGSTON!!!!

Höjdhopp.

Spelman, näe speltjej.

Kriminell med sin som.

Mats Nilsson.

Marit Bergman.

Jag och min mor.

Mitt hus som nu är till salu. Kom och köp.

Det dyker upp en liten annons om huset lite senare. Men slå till på en gång. Drömläge. Jag lovar. Köp!

/Lars.

Daniel Bodin

En snabbrapport mellan helgjobben.

Min vän Daniel Bodin har jag skrivit om här på bloggen tidigare. Men då satt han på en crossyckel. Som du ser så behärskar han även en snöskoter. Igår körde han en show i Bjursås. Avslutningsparty i slalombacken. Bodin är välkänd i dessa kretsar och tog en silvermedalj i X-games i vintras. Det är den absolut största tävlingen som finns. Så han är rätt vass.

För ett år sedan försökte killen göra världens längsta bakflip på skoter. Drömgränsen på 50 meter skulle slås. Något gick dock snett och det slutade i en brutalkrasch. På frågan om det blir ett nytt försök så är svaret ett snett leende. Jag återkommer med det. Jag planerar att bevaka det. Om det blir av vill säga.

Publiken i Bjursås gick bananer när Daniel körde. Här sträcker han ut en One hand indy. Så du vet.

En stark kastvind slet tag i Daniel mitt i ett hopp. Han går i backen, skotern in i ett staket. Ett sus går genom publiken. Här hade showen kunnat vara över. Men Bodin traskar fram till skotern och lyckas få loss den ur staketet. Slänger sig på och drar iväg. Han tittar på mig och skrattar när han åker förbi. Det är lite så han funkar. Lite hårdrock. Att han sen har den grymmaste skotern av alla ser du själv. Motörhead. Rock ´n ride liksom.

Dead body, flip och en double seatgrab. Tyvärr så fick jag inte riktigt till några bra bilder. Jag lyckade inte hitta rätt vinkel.

Den som ändå vore rockstjärna.

Nu ska jag vidare på jobb. Lions tipspromenad runt Tisken här i Falun. Life in the fast lane. Liksom.

//Lars.

Final Cut

Det är mycket Final Cut nu för tiden. Kul är det. Om det blir bra får vi se här snart. Vi håller tummarna. Jag har såklart pixlat klippet. Inte ens kraftigt inzoomat Henrik! Försök inte.

På självaste påskafton så fick jag den stora äran att fotografera ett bröllopspar. Jag tackar alltid nej till bröllopsfoto. Men det här var lite speciellt. Minst sagt. Bröllopspar den här gången var inga mindre än mina FÖRÄLDRAR! Hur coolt är inte det. I 37 år har de tvekat. Men nu klämde de till.

För 37 år sedan så bodde min moster hos sin storasyster. (min mor) En kväll tog hon med sig två kompisar hem. Vet inte exakt hur det gick till, men min mor vaknar och säger till sin lillasyster. – Är det en blond kille i mustage så blir jag kär.

Ja mustagen har han kvar, och vi kallar det lilla hår han har för blont. Nått år senare så trivdes de så bra att jag blev verklighet. Och i Lördags stod de där. Inför prästen. Och de sa ja båda två. Härligt.

En liten men mycket privat och passande vigsel.

Jag tror banne mig att farsgubben var lite nervös här. Jag med för den delen. Jag hade ett gäng oskarpa bilder på det här ögonblicket. Men vi skärpte till oss. Efteråt firade och myste vi med god mat och dryck. Det blir inte bättre än så.

Tio fyra. /Lars.

Mjuka linjen

Teuvo Pakarainen är arg. Han är arg för att mjuka linjen inte kommer att plocka upp resenärer på busshållplatsen vid hans hus. Vi gick dit och gjorde en liten intervju. När vi är där så kommer bussen som han brukar åka med. Busschauffören stannar och de slänger lite käft med varandra. Jag knäpper lite kort. Sen åker vi tillbaka. Snabbjobb. Enkelt, lätt och kul.

När vi kommer tillbaka till redaktionen så kollar min reporter upp hur den nya rutten verkligen kommer att se ut. Då märker vi att den nya linjen inte är så långt ifrån de nuvarande. Ca 150 meter. Jag tror inte att Teuvo vet om det. Så vi låter det vara en liten överraskning.

-------------------------------------------------------------------

Ett till snabbjobb. Ett stort antal anmälningar kom in efter den gångna helgen om klotter på väggar och bilar. Ta lite bilder på lite klotter lät ordern. Lätt som en plätt. Det var bara att leta på lite klotter och stanna, veva ner rutan och skjuta av en ruta. Upp med rutan och iväg. Jag klev aldrig ur bilen. Orkade inte. Det fick duga så här.

Jante har varit i farten. Här har jante visat sina skills på det gamla fängelset i stan.

Sen har vi lite mindre fina varianter. Långt ifrån fängelset. Men jag är ganska säker på att Jante har en polare som inte är riktigt lika duktig. Kolla bilden längre upp. Jante har ett litet anarkist A i sin tag. Lika felgjord som den här. Men den här är riktigt amatörig. Sen så fullbordades alstret med en fin hälsning till våra konstaplar. Moget.