Dörrspringan och den oskarpa masken

Dörren till rättssal 4 i Falu tingsrätt öppnas plötsligt på glänt. Leffe har tröttnat och lämnar salen. Den lilla stund som dörren öppnas rasslar våra kameror så det ekar i den stora hallen. Sekunden senare är det helt tyst.
– Fick du nått frågar Henrik. Nä, svarar jag. Fick du? Nää.


Så där rullar det på hela Måndagen. Fyra poliser skall se till att ordningen hålls och har fått order om att hålla dörren så stängd som möjligt. Allt för att göra det omöjligt för oss fotografer att få en bild på den åtalade. Enligt polisen så är det för åhörarnas skull som dörren hålls så strikt. Detta skapar ju så klart ett större tryck vid dörren. Alla har vi en press på oss att leverera en bild på den åtalade, och så länge det inte uppnås så står vi kvar. Försöker hårdare. Armbågarna blir vassare. Stämningen blir pressad.


Jag gjorde som jag alltid gör vid dessa jobb. Jag ser till att få en plats i rättssalen. När det sen blir paus och alla skall gå ut så ser jag till att vara först. För att vid tröskeln vända mig om och fotografera in i rättssalen. Vilket är helt enligt lagar och regler. I falu tingsrätt har vi den turen att få ta med kameran i salen. Mycket bra må jag säga. Så länge jag inte fotograferar INNE i salen så är det lugnt. Men den här gången så gick det snett. Eftersom polisen vägrade öppna dörren mer än ett par decimeter så kom jag inte ut tillräckligt långt. Jag vände mig om och riktar kameran in i rättssalen, en polis sneade då ur och en liten batalj mellan oss uppstår. Även när jag är en bra bit utanför salen så pågår denna fejd. Jag blir då skitförbannad och lägger en lagom trevlig replik till denna polisman.
Därmed missade jag min chans att få med den åtalade på bild. Samtidigt som jag hör hur mina konkurrenter nöjt kommenterar sina bilder som tydligen blev bra. Fan.
Senare så kallar polismannen på mig. Vi går åt sidan och han säger.
– Jag vill inte att det ska vara vara så här mellan oss.
Fy fan va bra. Vilken kille. Vi diskuterar lite om hur vi upplevde det hela och kommer överens om att vi har olika åsikter, men det skiter vi i och går vidare. Allt glömt. Så ska det vara.
Jag gör ett till försök. Det är dags för paus och jag ser till att vara rejält över tröskeln och vänder mig om. Riktar kameran mot den åtalade. Men då, just då. Så ställer sig en åhörare sig mitt i vägen, en toppluva mitt i sökaren. Tack för kaffet. Din jävel. Ett till misslyckande. Det är nu lunch och jag har inte en jävla bild att leverera. Jag kollar lite snabbt på konkurrenternas hemsidor och ser att de har bra bilder. Livet leker.

Samtidigt som jag misslyckas med min taktik så lyckas Lina på Aftonbladet med sin taktik. Ett säkert kort. Hon plåtar genom den lilla lilla springa mellan dörren och dörrkarmen när dörren öppnas. Den platsen är liksom hennes. Men hon måste ha lite tur med alla som ska ut ur salen, för de skymmer hennes sikt totalt. Roger på Expressen fotograferar i samma springa men står på en lite stege. Vilket gör att han inte får en massa människor i vägen. Men för att få dessa platser så står de utanför tingsrätten före klockan 07.00 och trycker. Som öppnar kl 08.00.

Min vän Henrik väljer en annan taktik. Han står på en stege där dörren öppnas och har en minimal springa att fotografer genom. Men när dörren öppnas rejält så är det en bra plats. Efter lunch så testar jag Henriks taktik. Men han har ju så klart hittat den optimala placeringen och jag får inte en bra vinkel. Jag skymtar den åtalade och lyckas få ett gäng bilder på honom. Bra bilder? Nää. Bara skräp. Men han syns. Det får räcka.

Så här kan det se ut en vanlig Måndag i Falu tingsrätt. Fatta.

Efter lite jobb med en av bilderna så kan man nästan urskilja en kille i kriminalvårdens gröna kläder. Det här var allt jag fick den dagen. Bara att åka hem och ladda om. Det måste ju vända.

I pausen så får man passa på att fotografera andra aktörer i den här härvan. GW är en underlig filur. Men rolig. Vilka jävla kommentarer den mannen kommer med. Haha. Peter Altin är försvarsadvokat i det här målet. Det är en slipad man, han kan glida undan den svåraste fråga. Han kommer säkert att få sin klient friad för det mesta.


När man tillbringar 8-9 timmar per dag på en pall eller stege så blir man trött i både kropp och huvud. Många skratt och skämt. Kan verka makabert med tanke på det som läggs fram innanför dörren. Men vi är människor och måste försöka hålla distans till det vi ibland måste jobba med. När inte dörren öppnas på nån timme så blir det lite tråkigt. Då kan man passa på att fotografera sina kollegor. Det är alltid kul.

Roger och Henrik är på hugget. GW lika så. Hur spännande är inte en stängd dörr?

Här berättar Jonny på Dalademokraten en liten rövarhistoria. Om den var kul kommer jag inte ihåg, men damen i blått verkar vara mer intresserad av mig. Synd Jonny.
Lina och Roger är konkurenter. Lina jobbar för Aftonbladet och Roger för Expressen. Roger slog sitt teleobjektiv i huvudet på Lina så det sjöng i hela tingsrätten. Så här ber han om ursäkt.

Trots att de är rivaler så hade de det trevligt där vid dörren. I två dagar stod de vid dörren. Lite söta på nått vis. Nu vet vi att en liten dörrspringa kan få människor nära varandra.

Det kan vara lite tröttsamt att bevaka en rättegång ibland. Fråga Leffe och Hasse Aro. Eller varför inte TV4s fotograf.

Mina arbetskollegor Claes, Linda, Tony och Evalisa passar på att få i sig lite lunch. Själv hann jag få i mig en köttbullsmacka med rödbetssallad. Det är grejer det. Lite kranvatten ur en plastmugg på toan så är man fit for fight.

Dalarnas Tidningar hade anlitat Ulf Åsgård för en analys. Vi mötte upp honom på hans hotell lagom till frukost klockan 07.30. En kopp kaffe senare så tog jag lite bilder på honom innan vi åkte till tingsrätten.


Nu har ni hört om dörrspringan. Den oskarpa masken har Henrik tydligen i sin kamera. Om den kanske jag berättar om en annan gång. Men det är något mystiskt med det där. Tro mig.
Bilder på den åtalade då? Jo för fan. Men dag två började som den fösta slutade. I katastrof. Nu stod det en annan polis i vägen. Nu med sina händer framför kameran. Men jag fintade bort honom och lyckades få en halvskaplig bild. Sen släppte det. Dörren åkte upp så pass långt att jag fick klart skott rakt in i salen. Utan varken toppluvor eller poliser i vägen.

Den åtalade. Eller va fan. Mats Alm heter han, men det visste du redan. Alla fick vi bra bilder på honom under dag 2. Och tack vare det så släppte trycket vid dörren. Vi var nöjda. Alla var nöjda.

Lugnet efter stormen. Lunchrast i tingsrätten.